Störa eller tillföra?

Har nu pluggat in autism och aspergers i sju, åtta timmar och känner mig en aning klokare.
Det finns väldigt många metoder för att hjälpa en person med autism eller aspergers att bli integrerad i samhället.
Integrerad, ja... Men i boken "Stjärnor, linser och äpplen", om tyskan Susanne som hade autism, framkom det tydligt att hon tyckte om sin ensamhet och gärna hade så lite social kontakt som möjligt. Hon mådde bra av att bara titta på stjärnorna eller att slipa sina linser på fabriken där hon arbetade. Inte en enda gång lade jag huvudet på sned medan jag läste och tänkte "men hon kan få det så mycket bättre, stackarn". Jag trodde på henne. Jag ville också kunna vara helt nöjd i min egen ensamhet.

Så... Att integrera någon med aspergers eller autism i samhället... är det att tillföra något... eller att störa något? En krypande känsla i min kropp får mig att ifrågasätta om det är dom som behöver bli hjälpta, eller om det egentligen mest är omvärlden som behöver bli det.
Okej. Både personer med autism och aspergers upplever ibland utanförskap och en känsla av alienation och om dom mår dåligt av detta så finns det ju något som jag i framtiden kan göra för dom.

Det tänkte jag inte på.

Det kanske helt enkelt handlar om att först lyssna till personen och inte lyssna till föräldrarna alltför mycket. Tar man reda på vad sonen/dottern tycker så kan man nog komma långt.
Undrar hur många krig man får utkämpa med arga föräldrar som vill att man ska "bota deras barn" när man inser att barnet tycker om sitt liv..?

Men okej.
Jag tillför nog mer än jag stör trots allt.