Att tycka om någon är svårt

"Att tycka om någon är svårt."

Vilken konstig mening.
Vad menas med den?
Igår klagade jag helt i onödan på min karl. Det var så fånigt, egentligen, men kändes helt rätt i stunden då jag reagerade så fel.
Vad det handlade om är inte så viktigt. Allt jag kan säga är att det rörde sig om osäkerhet från min sida, en osäkerhet som tog sig uttryck i svartsjuka/avundsjuka. Jag ville ha rätt, men hade fel. Jag ville betyda mer, när jag i själva verket betydde mycket mer än jag kunde förstå. Rörigt? Jag vet. Min poäng är dock denna:

Att tycka om någon är svårt.
Att släppa någon så nära inpå gör mig sårbar. Sårbar är bra om man känner att man har honom som ett skyddsnät, om man känner att man inte skadar sig om man faller. Känner man sig däremot osäker på om skyddsnätet håller, då ser man plötsligt bara revorna och kan inte lita på hållbarheten. Egentligen håller nätet. Egentligen tyder revorna bara på att jag redan har fallit och att nätet tryggt har tagit emot mig förut. Revorna är gjorda av mig och lämnade där som ett tecken på kärlek och trygghet. Men ibland är man rädd och svag och då är det svårt att lita på att nätet håller, och då fäller man taggarna utåt.
... Och vad gör taggar mot ett nät, tror du?

Det är svårt att inte såra varandra i ett förhållande.
Att tycka om någon är svårt.

Men det är också livsavgörande med kärlek.
Revor eller inga revor. Jag erkänner hellre mina misstag, säger förlåt, kramar om och tar mig vidare än att i onödan skapa sådana slags revor som jag faktiskt KAN falla igenom. Jag faller nog hellre och litar på hans trygghet. Trygghet är att tycka om någon. Jag tycker om honom. Han tycker om mig.
Även när det är svårt.

... Livsviktigt.