Idag bjöd min moster med mig och min lillebror på bio. Vi såg "I rymden finns inga känslor", om en kille med aspergers. Förutom en viss överdrift och nära på mild autism istället för aspergers, så var den helt underbar. Jag hade redan sett novellfilmen (samma sak fast mycket kortare, ihop-pressad och gick inte att få en känsla för den), men som en helhet där varje känsla fick plats så blev den så himla vacker.
Det vackraste i hela filmen var nog när storebrodern till huvudpersonen blir arg och påstår att lillebrodern bara gör saker för egen vinnings skull, och tjejen han sitter bredvid säger att det spelar väl ingen roll. Gör han såhär mycket ståhej för att få ha kvar dig vid sin sida, även om det är för sin egen skull, så betyder det att han behöver dig väldigt, väldigt mycket.
... Återigen kände jag hopp och glädje.
No comments:
Post a Comment