Hej.
Jag heter Carina, är snart fyllda trettio, även om folk alltid måste kolla tjugo gånger på min legitimation för att bekräfta att jag inte ljuger. Dock så kommer väl ålderstecknen snart att visa sig, det är jag säker på. Någon gång skall jag nog kunna gå på krogen utan att behöva höra "Vaddå 1981? Så kan det ju inte vara".
Jag har en pojkvän som jag tycker väldigt mycket om, även om vi är väldigt olika och även om jag ibland slår pannan blodig i ren frustration över att inte förstå honom. Detta är nog inget ovanligt och dessutom något bra i slutändan. Att vara lika vore ju hemskt tråkigt.
Jag har en liten lägenhet i botten av ett hus med egen ingång, kök och dusch och jag trivs väldigt bra här. På nätterna passerar tågen mot Arlanda och olika platser i Sverige utanför mitt fönster och det blixtrar i mörkret genom mina gardiner där jag ligger och försöker stänga av mina tankar för att sova. Det är jättevackert och väldigt lugnande. Bor jag inte här hamstrar jag trosor, linnen och strumpor hos min pojkvän och glömmer att plocka undan efter mig i köket. Och så kramas jag en del. Jag är ganska så bra på sådant, även om han är mycket bättre på att skeda på natten. Jag tycker om det också, men det blir lite varmt. Men skeda får han ändå, för jag gillar hans andetag mot min rygg och hur trygg han får mig att känna mig när han håller om mig sådär extra ordentligt.
Jag tycker om te och lakrits, att fika med mina vänner och att ha långa diskussioner om livets mening. Jag är sämre på att diskutera det senaste modet (även om jag älskar kläder) och vem som ligger med vem. Jag kallar gärna folk för "gumman" och "baby" på facebook, men är inte direkt den som säger det när vi ses av någon anledning.
I övrigt gillar jag spikmattor, hårspray, science fiction, fantasy, skräp-tv, pommes och värmeljus. Jag jobbar helst med barn och kan byta en blöja utan att rynka på näsan, men rynkar på näsan om det pratas ådebråck och ischias i personalrummet. Barn är enklare än vuxna och jag byter hellre blöjor än att lyssna på någon som pratar om sina krämpor.
Jag kan inte leva utan te, kärlek, vänskap, familj, ny kunskap eller Sveriges västkust.
Sedan är jag även något som kallas för en neurotypisk person.
Jag är med andra ord "normal", vad det nu är.
Jag har ett starkt sinne för ett så kallat "theory of mind", att känna igen och förstå andras tankar och känslor. Jag är helt enkelt en emotionell person med mycket att ge.
... Är det därför jag dras mot det motsatta, för att få ett ännu större spektrum av känslor än vad jag redan har? För på ett sätt är det precis vad jag kommer att få den här terminen. Jag kommer ju att lära mig ett nytt sätt att tänka och öppna upp mig för något som säkert har gjort mig både ledsen, arg, irriterad och frustrerad förut. Att tro att andra inte bryr sig är nog att vara för instängd i sitt eget sätt att tolka det emotionella.
Jag tror att det är just därför, insikten om att alla inte tänker som mig, som har gjort att jag den här terminen verkligen har tagit steget mot en framtida karriär.
Den här bloggen kommer att handla om min utbildning den här terminen som redan börjar suga musten ur mig för att jag känner för mycket, har nästan överdrivet mycket empati och lever mig in i varje fall jag läser om, och inser i efterhand hur det kan appliceras på så många barn jag har mött på förskolorna som jag har arbetat på, eller hos vuxna människor man har träffat. Kursen heter "Autism, aspergers, AD/HD och DAMP ur ett pedagogiskt perspektiv" och kryper sakta men säkert under skinnet på mig. Jag behöver skriva av mig om mycket. Så enkelt är det.
Fint att du läser. Välkommen.
"Det som avviker, och därmed är onormalt, måste inte nödvändigtvis vara sämre."
- Hans Asperger (1938)
No comments:
Post a Comment