Just nu läser jag boken "Gång på gång - Pedagogik vid autism och autismliknande tillstånd" av Vanna Beckman, Margareta Kärnevik Måbrink och Helen Schaumann.
Det är en väldigt bra liten "handbok" för hur man bör bete sig som förälder eller pedagog i samspelet med, och utvecklingen av ett barn med autism. Det står helt klart att förändring är rätt väg att gå, så länge man är försiktig och tar det steg för steg och upprepar samma mönster (som boken heter) gång på gång, men det är verkligen ett annorlunda sätt att tänka ibland.
Att ändra sin fras från "Skulle du kunna vara så snäll att duka" till "Duka nu" känns för en NT (neurotypisk person, sådan som jag) hårt, kallt, bestämmande och elakt. Det är det verkligen inte. Det är snarare ett sätt att underlätta mot förvirring och bringa en slags ordning i ett kaos. Att få en vad vi kallar "order" är inget negativt för de flesta med autism, men det är svårt för mig att tänka mig att använda dessa "hårda" ord trots allt. Jag är jag och jag är känslosam.
Jag måste tänka om nu.
Sedan är det ju som med så mycket annat; Innan man har provat så känns allting främmande och obehagligt. Där är NT-personligheter och autistiska personligheter lika ju. Ingen av oss är helt bekväm med det okända, men bägge av oss gynnas (troligen) av den förändring som sker när vi väl vågar ta oss över tröskeln.
Om jag börjar "domdera", som det känns att jag skulle göra, och upptäcker att det ger ett positivt resultat hos personen med autism, då kommer mina tankar om att det är ett hårt, kallt, bestämmande och elakt sätt att säga saker på, försvinna. Värme och kärlek kan visas på olika sätt, och för autistiska barn är kanske direkta "order" att bringa ordning i kaoset och lugna själen en smula. Kanske hjälper det jag ansett kallt och hårt, kanske hjälper det en annan till större självförtroende, då de plötsligt förstår vad de förväntas att göra?
Jag hoppas jag gör rätt, jag hoppas böckerna visar mig vägen.
Hur som helst så ville jag dela med mig.
No comments:
Post a Comment