Ignorans

Någon kille på tåget, till sina kompisar:
"Men vaddå, hade han aspergers eller?"
Kompisen svarar självsäkert:
"Nej, aspergers, det är då man bara kan göra en sak i taget."
"Jaha..."

Jag slår däremot vad om att DOM bara kan göra en sak i taget, med tanke på den fantastiska "kunskap"/ignorans de bevisligen besitter.

Jag är glad över att inte vara deras vän. Jag hade skämts i denna stund annars.

Andas

Det är svårt att ta itu med andra de dagar då man inte klarar av sig själv.
Dom dagarna undrar jag om jag har valt rätt riktning i livet.

Värdet av vänner

Igår sade jag "Åh vad fint, dom ska flytta ihop!" och fick responsen: "Du känner dom inte ens och blir ändå helt överlycklig". Mitt svar blev att det kallas empati och att jag har det i överflöd är något jag är mycket stolt över.

Dagen efter träffade jag hela tre personer (vid olika tidpunkter) som också är bra på empati. Att få ha tillgång till dessa personer, speciellt de dagar då mitt självförtroende sviktar, är lika viktigt som livet självt.

De lyfter mig genom livet och jag är de evigt tacksam. Kram på er.

Att uppmuntra vänskap

"Barn med Aspergers syndrom kan dessvärre inte i samma utsträckning förlita sig på sina intuitiva förmågor ifråga om sociala situationer och måste därför istället förlita sig på sina kognitiva förmågor och erfarenheter. Det är därför av största vikt att dessa barn får handledning när det gäller att skaffa och behålla vänner och att deras vänskapsrelationer är konstruktiva och utvecklande (Attwood 2000).

Och här kommer nåt väldigt vackert logiskt inom detta ämne:

"En person som inte får uppleva vänskap kommer heller inte att kunna förstå själva begreppet 'vän' (Lee & Hobson 1998). Om man inte har några vänner, hur ska man då kunna bli en vän?"

Vetenskap i all sin ära, men enkel logik är FANTASTISKT FINT.

Angående autism

Just nu läser jag boken "Gång på gång - Pedagogik vid autism och autismliknande tillstånd" av Vanna Beckman, Margareta Kärnevik Måbrink och Helen Schaumann.

Det är en väldigt bra liten "handbok" för hur man bör bete sig som förälder eller pedagog i samspelet med, och utvecklingen av ett barn med autism. Det står helt klart att förändring är rätt väg att gå, så länge man är försiktig och tar det steg för steg och upprepar samma mönster (som boken heter) gång på gång, men det är verkligen ett annorlunda sätt att tänka ibland.
Att ändra sin fras från "Skulle du kunna vara så snäll att duka" till "Duka nu" känns för en NT (neurotypisk person, sådan som jag) hårt, kallt, bestämmande och elakt. Det är det verkligen inte. Det är snarare ett sätt att underlätta mot förvirring och bringa en slags ordning i ett kaos. Att få en vad vi kallar "order" är inget negativt för de flesta med autism, men det är svårt för mig att tänka mig att använda dessa "hårda" ord trots allt. Jag är jag och jag är känslosam.
Jag måste tänka om nu.
Sedan är det ju som med så mycket annat; Innan man har provat så känns allting främmande och obehagligt. Där är NT-personligheter och autistiska personligheter lika ju. Ingen av oss är helt bekväm med det okända, men bägge av oss gynnas (troligen) av den förändring som sker när vi väl vågar ta oss över tröskeln.
Om jag börjar "domdera", som det känns att jag skulle göra, och upptäcker att det ger ett positivt resultat hos personen med autism, då kommer mina tankar om att det är ett hårt, kallt, bestämmande och elakt sätt att säga saker på, försvinna. Värme och kärlek kan visas på olika sätt, och för autistiska barn är kanske direkta "order" att bringa ordning i kaoset och lugna själen en smula. Kanske hjälper det jag ansett kallt och hårt, kanske hjälper det en annan till större självförtroende, då de plötsligt förstår vad de förväntas att göra?
Jag hoppas jag gör rätt, jag hoppas böckerna visar mig vägen.

Hur som helst så ville jag dela med mig.

Att tycka om någon är svårt

"Att tycka om någon är svårt."

Vilken konstig mening.
Vad menas med den?
Igår klagade jag helt i onödan på min karl. Det var så fånigt, egentligen, men kändes helt rätt i stunden då jag reagerade så fel.
Vad det handlade om är inte så viktigt. Allt jag kan säga är att det rörde sig om osäkerhet från min sida, en osäkerhet som tog sig uttryck i svartsjuka/avundsjuka. Jag ville ha rätt, men hade fel. Jag ville betyda mer, när jag i själva verket betydde mycket mer än jag kunde förstå. Rörigt? Jag vet. Min poäng är dock denna:

Att tycka om någon är svårt.
Att släppa någon så nära inpå gör mig sårbar. Sårbar är bra om man känner att man har honom som ett skyddsnät, om man känner att man inte skadar sig om man faller. Känner man sig däremot osäker på om skyddsnätet håller, då ser man plötsligt bara revorna och kan inte lita på hållbarheten. Egentligen håller nätet. Egentligen tyder revorna bara på att jag redan har fallit och att nätet tryggt har tagit emot mig förut. Revorna är gjorda av mig och lämnade där som ett tecken på kärlek och trygghet. Men ibland är man rädd och svag och då är det svårt att lita på att nätet håller, och då fäller man taggarna utåt.
... Och vad gör taggar mot ett nät, tror du?

Det är svårt att inte såra varandra i ett förhållande.
Att tycka om någon är svårt.

Men det är också livsavgörande med kärlek.
Revor eller inga revor. Jag erkänner hellre mina misstag, säger förlåt, kramar om och tar mig vidare än att i onödan skapa sådana slags revor som jag faktiskt KAN falla igenom. Jag faller nog hellre och litar på hans trygghet. Trygghet är att tycka om någon. Jag tycker om honom. Han tycker om mig.
Även när det är svårt.

... Livsviktigt.

Att bygga en partner

Jag kan inte sova.

Jag har tänkt på det här som så många säger att dom är ute efter, den perfekta partnern.
I flera, flera år letade jag efter honom också och hann förstöra ett par potentiella bra förhållanden eftersom jag var så upptagen med att göra om pojken till en man, trodde jag. Jag försökte låtsas att jag hade Bruce Willis när jag i själva verket hade Harry Potter, och jag missade helt poängen med att Potter faktiskt kan trolla. Nej, det var viktigare med skäggstubb och en kall attityd. Jag kämpade hårt för att få allt i ett; En hårding, romantiker, mörk främling, någon som bara älskade mig, var hård och kall men som alla ville ha, men som bara ville ha mig.
Någon som lyssnade.. Någon som...

Kombinationen var ju helt orealistisk för EN enda person att vara.

Det jag vet idag är att en partner inte behöver bestå av en enda person.
Min pojkvän uppfyller mina behov av intimitet, värme, närhet och trygghet. Han är däremot inte den som lämnar rosor på min säng och säger att jag är vacker särskilt ofta. Grejen är att det gör inte så mycket. Jag har en kompis som är fotograf som jämt bekräftar mig utseendemässigt. Jag har även andra vänner som högljutt uppskattar mitt yttre när pojkvännen inte gör det. Jag har även vänner som gärna fikar med mig och pratar om livets mening i några timmar. Det är något väldigt viktigt för mig, men som kan tråka ut min pojkvän mycket tidigare än mig. Jag har vänner att shoppa med och...

Ser du vart jag är på väg?

Denna grupp av människor ger mig alla olika element av det jag förut sökte efter i EN man.
Jag bygger helt enkelt min perfekta partner nu.
Pojkvännen lägger grunden med det intima och med känslan av stabilitet och ro, sedan byggs det på med intressen, djup och annat.

Jag ville bara dela med mig. Sluta leta brister hos din partner.
Har han eller hon inte allt... så finn det hos dina vänner och hos din släkt. Så länge intimiteten och de djupaste hemligheterna är hans, har jag inget emot att "bygga min egen partner".

ADAM

En film om aspergers syndrom som är väldigt, väldigt fin.
Måste ses.
Själv såg jag den alldeles nyss och är lycklig över den.

Blondin-Bellas ljusrosa läppstift

En liten undran bara.
Varför måste en blogg handla om mode, skvaller, cash is king och Stureplan för att toppa listorna som de mest lästa och uppskattade? Varför kan man tjäna pengar på att skriva dravel om sin senaste shoppingrunda på NK, men inte tjäna ett endaste öre på att försöka öppna människans sinne för sin omvärld och göra världen lite mjukare och förstående?

... Och varför går till och med jag i fällan själv ibland och läser dessa idioters bloggar?

Många frågor men inte många svar tyvärr. Skrämmande hur en stad som min kan ha en sådan potential och sedan utnyttja den genom att bara sprida skvaller och helt glömma det väsentliga som borde vara det intressanta.
Jag förstår verkligen inte. Fler borde vilja läsa mina ransakande tankar och vilja förstå sina medmänniskor bättre, men istället väljer de att läsa vad blondin-Bella har i sin handväska idag...

Alltså, förklara för mig...
Hur kan det jag har att säga vara mindre viktigt än blondin-Bellas ljusrosa läppstift?

Lyckligt lottad

Imorgon skall jag, för andra gången på två veckor, hämta två barn, syskon, från förskolan där jag har arbetat nyligen. En av dom har aspergers syndrom. Även när han blir frustrerad och inte vet vad han ska ta sig till med sitt känslosvall och mest bara skriker och är arg, så är han fortfarande ljuvlig.
Varför?
För att hans känslor är så ärliga, avskalade och utan underliggande avsikter. Han är helt enkelt en vänlig och väldigt smart själ som kommer att gå väldigt långt.

Och honom får jag äran att samtala med flera gånger under terminens gång.

Dom säger att dom är lyckligt lottade som har mig där.
Jag säger att jag är lyckligt lottad att få samtala med en sån smart pojke.

Aspergers och kärlek, en riktigt fin logik

Kom just till kapitlet om aspergers och långvariga förhållanden och kunde inte hjälpa att le åt den vackra logiken i denna text. Tänk vad vi andra kan krångla till saker egentligen.

"I en vanlig relation finns det förväntningar på regelbundna uttryck för kärlek och tillgivenhet. Chris, en gift man med AS, förklarar:
'Jag har väldigt svårt att uttrycka min kärlek i ord. Det är inte enbart för att jag blir generad och självmedveten. Jag förstår att det kan vara svårt för andra att förstå, men det kräver stor ansträngning att berätta för min fru vad jag känner för henne.'

Hans fru kommenterade sin mans sällsynta uttryck för kärlek:
'En gång sade Chris att han älskar mig. Sedan dess har jag förstått att det inte är nödvändigt för en person med Aspergers att upprepa förtroliga ord som hör till i en relation. Har man en gång sagt hur det ligger till, så räcker det.'

För en person med Aspergers syndrom är det ologiskt att upprepa uppenbara eller kända fakta."

Klokt, men jag kan förstå alla berättelser om kvinnor med mycket stark empati och moderliga "ta hand om"-känslor som känner sig ensamma i ett förhållande med någon med AS.

Helt klart.
Tanken är dock vacker: Varför upprepa något som är självklart och redan uttalat? Tänk vilken trygghet... egentligen.

Klokt

"Chris, en tonåring med Aspergers, hade astronomi som specialintresse. Hans föräldrar hade inför mötet med mig bett honom att inte prata om det eftersom hans entusiasm och benägenhet att tråka ut andra fick honom att framstå som excentrisk. Jag kände dock till hans enorma kunskaper och frågade honom om det. Chris var medveten om att även om både han och jag var angelägna om att fortsätta konversationen, så ogillade hans föräldrar, som satt i samma rum, samtalsämnet. Han blev förvirrad och drog sig undan genom att blunda samtidigt som han fortsatte prata om astronomi. Jag förklarade då för Chris hur svårt jag tyckte att det var att samtala med någon som blundade. Han svarade: 'Varför ska jag titta på dig när jag ändå vet att du är här?'"

ur Den kompletta guiden till Aspergers syndrom, Tony Attwood

Störa eller tillföra?

Har nu pluggat in autism och aspergers i sju, åtta timmar och känner mig en aning klokare.
Det finns väldigt många metoder för att hjälpa en person med autism eller aspergers att bli integrerad i samhället.
Integrerad, ja... Men i boken "Stjärnor, linser och äpplen", om tyskan Susanne som hade autism, framkom det tydligt att hon tyckte om sin ensamhet och gärna hade så lite social kontakt som möjligt. Hon mådde bra av att bara titta på stjärnorna eller att slipa sina linser på fabriken där hon arbetade. Inte en enda gång lade jag huvudet på sned medan jag läste och tänkte "men hon kan få det så mycket bättre, stackarn". Jag trodde på henne. Jag ville också kunna vara helt nöjd i min egen ensamhet.

Så... Att integrera någon med aspergers eller autism i samhället... är det att tillföra något... eller att störa något? En krypande känsla i min kropp får mig att ifrågasätta om det är dom som behöver bli hjälpta, eller om det egentligen mest är omvärlden som behöver bli det.
Okej. Både personer med autism och aspergers upplever ibland utanförskap och en känsla av alienation och om dom mår dåligt av detta så finns det ju något som jag i framtiden kan göra för dom.

Det tänkte jag inte på.

Det kanske helt enkelt handlar om att först lyssna till personen och inte lyssna till föräldrarna alltför mycket. Tar man reda på vad sonen/dottern tycker så kan man nog komma långt.
Undrar hur många krig man får utkämpa med arga föräldrar som vill att man ska "bota deras barn" när man inser att barnet tycker om sitt liv..?

Men okej.
Jag tillför nog mer än jag stör trots allt.

"I rymden finns inga känslor"

Idag bjöd min moster med mig och min lillebror på bio. Vi såg "I rymden finns inga känslor", om en kille med aspergers. Förutom en viss överdrift och nära på mild autism istället för aspergers, så var den helt underbar. Jag hade redan sett novellfilmen (samma sak fast mycket kortare, ihop-pressad och gick inte att få en känsla för den), men som en helhet där varje känsla fick plats så blev den så himla vacker.

Det vackraste i hela filmen var nog när storebrodern till huvudpersonen blir arg och påstår att lillebrodern bara gör saker för egen vinnings skull, och tjejen han sitter bredvid säger att det spelar väl ingen roll. Gör han såhär mycket ståhej för att få ha kvar dig vid sin sida, även om det är för sin egen skull, så betyder det att han behöver dig väldigt, väldigt mycket.

... Återigen kände jag hopp och glädje.

"Don't write us off just yet"

"Don't write us off just yet", så sade han i Youtube-klippet jag snubblade förbi i en sökning efter en ganska känd film om aspergers och kärlek. Då hittade jag en mans videoblogg där han läst inlägg från irriterade damer som inte förstår hur man kan leva med en karl med aspergers. De klagade över att det, enligt dom, inte räckte med att karln hade ett stort hjärta, utan han gjorde inte tillräckligt känslomässigt för sin dam. Videobloggen var, i sin lugna, sansade tappning, ett försök att förklara aspergers och känslor och att kanske på ett sätt försvara sig.

Jag vet inte riktigt vad i hans prat som var den utlösande faktorn, men jag grät floder. Kanske var det hans lugna sätt att resonera som gjorde att jag blev ödmjuk och lycklig på något sätt...
Men tack ska du ha, vem du nu var, för att du tog dig tid att förklara. Det är inte lätt att vara på andra sidan av det hela heller, ska du veta. Jag tror att jag förstår dig lika lite som du förstår mig, men jag försöker.

Så tack.

Hur stängs jag av?

Hjälp.
Det här terminen kommer att innebära så många tårar i och med alla känslor som medföljer. Det är definitivt inte en saklig kurs med massa fakta för mig, utan snarare ett nytt sätt att uttrycka känslor, ett nytt sätt att känna.

... Jag som redan känner för mycket. Jag som redan är till gränsen full av bultande känslor. Nu skall fler tolkningar av hjärtats mystik in i min kropp och brottas med övriga känslosvall som anarkistiskt försöker hävda sig som den sanna känslan.

Hjälp.
Jag utbildar mig för att kunna handskas med alla typer av känslor, men behöver själv tolka och bearbeta mina egna. Om nätterna ockuperas hjärnan av nya såväl som gamla tolkningar av känslor. Jag behöver terapi. Eller sömn?

Hjälp.
Jag tycker för mycket om människor. Jag känner för mycket.
Hur stängs jag av?

Anledning 1, 2 och 3

Idag har jag inte orkat röra mina böcker. Det är ovanligt, men det var en ovanligt långsam dag.
Jag har ingen ork just nu. Jag vet varför.

Anledning 1 (och den största anledningen): Jag är fortfarande van vid ett strikt schema där jag går upp runt sextiden på morgonen, tar bussen 7.23 och börjar arbeta med barnen 8.30. Jag är van vid att ha samling 10.45 och att äta en stabil lunch 11.00. Jag är van vid att vila 12.00 och gå på rast 13.00. Och så vidare, och så vidare. Nu har jag ju också att göra med alla böcker som skall läsas och uppsatser som skall in, men allt är i startgroparna, så det jag har läser jag med lusta ut på bara någon dag och uppsatserna färdigställs någon dag senare. Kontentan blir att jag är ledig alldeles för mycket, samtidigt för lat för att aktivera mig på annat håll. Vaakum uppstår när riktlinjer för dagen försvinner och nya inte ännu har etablerats. Jag är i ett vaakum och lider av det.

Anledning 2: Pengar. Jag har för lite av den varan. Jag vet inte hur jag skall betala nästa hyra eftersom jag inte vet när CSN betalar ut min första summa. Jag tycker inte om att be om pengar från nära och kära - De hjälper mig så mycket som det är redan. Nåja. Den biten löser sig, men det hjälper till att göra mig orkeslös.

Anledning 3: Min karl kan ibland vara den där typiska karln som glömmer hur viktigt det är att "tanka på" ett förhållande med känslor då och då. Han är oftast väldigt fantastisk på sitt egna vis, men ibland glömmer han, och då torkar jag sakta men säkert ut. Han menar inget illa. Han är väl mer trygg med det vi har än vad jag är kanske? Men såhär fungerar jag, han vet ju det. Han köpte ju inte grisen i säcken, direkt. Han kan mina känslostormar, åtminstone börjar han greppa dom rätt så bra nu. Manualen till mig lämnar jag alltid vidöppen, och där står med stora bokstäver: TANKA! BRÄNSLE: KÄRLEK, KRAMAR OCH ETT "JAG TYCKER OM DIG" NÅGON GÅNG IBLAND.

Anledning 2 och 3 är beroende av att anledning 1 förändras relativt snart. Får jag ett schema och uppgifter kommer jag att må bättre i min vardag och handskas bättre med anledning 2 och 3 automatiskt. Dock gäller det att anledning 2 förbättras för att anledning 1 skall kännas bra, och anledning 3 måste fungera så att jag får det stöd jag behöver för att orka genomföra anledning 1. Fortfarande är dock anledning 1 den mest avgörande för framtida framgång. Har jag ett syfte med mitt liv, att till exempel studera till något som jag älskar, så blir jag starkare och kan handskas med anledning 3. Anledning 2 är rent materiell, dock viktig eftersom jag inte kan fokusera på anledning 1 om inte anledning 2 löser sig och ger mig det lugn i sinnet som jag behöver för att lyckas vara stark med både anledning 1 och 3.
Kontentan är...

... Ja vad är kontentan egentligen?
JO.

Kontentan är att jag behöver både syfte, finans och kärlek i ett ständigt, enhetligt flöde för att fungera så som jag skall. Anledning 1, 2 och 3 är föränderliga och om jag bara håller huvudet kallt så blåser snart varma vindar igen.

Eller?

Där jag bara finns ibland

Hej.
Jag heter Carina, är snart fyllda trettio, även om folk alltid måste kolla tjugo gånger på min legitimation för att bekräfta att jag inte ljuger. Dock så kommer väl ålderstecknen snart att visa sig, det är jag säker på. Någon gång skall jag nog kunna gå på krogen utan att behöva höra "Vaddå 1981? Så kan det ju inte vara".
Jag har en pojkvän som jag tycker väldigt mycket om, även om vi är väldigt olika och även om jag ibland slår pannan blodig i ren frustration över att inte förstå honom. Detta är nog inget ovanligt och dessutom något bra i slutändan. Att vara lika vore ju hemskt tråkigt.
Jag har en liten lägenhet i botten av ett hus med egen ingång, kök och dusch och jag trivs väldigt bra här. På nätterna passerar tågen mot Arlanda och olika platser i Sverige utanför mitt fönster och det blixtrar i mörkret genom mina gardiner där jag ligger och försöker stänga av mina tankar för att sova. Det är jättevackert och väldigt lugnande. Bor jag inte här hamstrar jag trosor, linnen och strumpor hos min pojkvän och glömmer att plocka undan efter mig i köket. Och så kramas jag en del. Jag är ganska så bra på sådant, även om han är mycket bättre på att skeda på natten. Jag tycker om det också, men det blir lite varmt. Men skeda får han ändå, för jag gillar hans andetag mot min rygg och hur trygg han får mig att känna mig när han håller om mig sådär extra ordentligt.
Jag tycker om te och lakrits, att fika med mina vänner och att ha långa diskussioner om livets mening. Jag är sämre på att diskutera det senaste modet (även om jag älskar kläder) och vem som ligger med vem. Jag kallar gärna folk för "gumman" och "baby" på facebook, men är inte direkt den som säger det när vi ses av någon anledning.
I övrigt gillar jag spikmattor, hårspray, science fiction, fantasy, skräp-tv, pommes och värmeljus. Jag jobbar helst med barn och kan byta en blöja utan att rynka på näsan, men rynkar på näsan om det pratas ådebråck och ischias i personalrummet. Barn är enklare än vuxna och jag byter hellre blöjor än att lyssna på någon som pratar om sina krämpor.
Jag kan inte leva utan te, kärlek, vänskap, familj, ny kunskap eller Sveriges västkust.

Sedan är jag även något som kallas för en neurotypisk person.
Jag är med andra ord "normal", vad det nu är.
Jag har ett starkt sinne för ett så kallat "theory of mind", att känna igen och förstå andras tankar och känslor. Jag är helt enkelt en emotionell person med mycket att ge.
... Är det därför jag dras mot det motsatta, för att få ett ännu större spektrum av känslor än vad jag redan har? För på ett sätt är det precis vad jag kommer att få den här terminen. Jag kommer ju att lära mig ett nytt sätt att tänka och öppna upp mig för något som säkert har gjort mig både ledsen, arg, irriterad och frustrerad förut. Att tro att andra inte bryr sig är nog att vara för instängd i sitt eget sätt att tolka det emotionella.
Jag tror att det är just därför, insikten om att alla inte tänker som mig, som har gjort att jag den här terminen verkligen har tagit steget mot en framtida karriär.

Den här bloggen kommer att handla om min utbildning den här terminen som redan börjar suga musten ur mig för att jag känner för mycket, har nästan överdrivet mycket empati och lever mig in i varje fall jag läser om, och inser i efterhand hur det kan appliceras på så många barn jag har mött på förskolorna som jag har arbetat på, eller hos vuxna människor man har träffat. Kursen heter "Autism, aspergers, AD/HD och DAMP ur ett pedagogiskt perspektiv" och kryper sakta men säkert under skinnet på mig. Jag behöver skriva av mig om mycket. Så enkelt är det.

Fint att du läser. Välkommen.

"Det som avviker, och därmed är onormalt, måste inte nödvändigtvis vara sämre."
 - Hans Asperger (1938)