Monday, February 7, 2011

On The Positive Note

Nu blir det lite aspergers igen efter mycket om autism och adhd.

Jag hamnade på en sida för några dagar sedan för människor som på ett eller annat sätt har något att göra med någon som har aspergers syndrom. Kvinnan som hade skapat sidan hade en film för att locka dit folk som hon hade lagt upp som ett youtube-klipp.
http://www.youtube.com/watch?v=ozPA0tDZAhE

Sidan heter nåt i stil med "The Asperger Wife" och är... fruktansvärd.
I början hörs en ensam fiol spela i bakgrunden medan en gråtande Betty Boop med den efterföljande texten "Is this you?", syns, följt av texter som säger "There's always hope" och "Do you often feel like you want to cry in a pillow?".
Den är så nedlåtande att jag vill slå henne på käften och sådant säger jag aldrig annars.

Jag tror att jag rent allmänt efter att ha lärt mig om aspergers har ett par saker som jag vill säga som en slags väldigt nödvändig motvikt till sådant där strunt, men först bör jag väl även säga att, okej, hon har det säkert inte helt lätt om hon är gift med en man med aspergers. Jag kan väl ge henne det. Jag har läst många berättelser om kvinnor i förhållanden med män med aspergers och det tar på krafterna. Men vad hände med att det tar på krafterna hos mannen då? Vart i sitt überamerikanska housewife-klipp visade fru aspergerwife det? Ingenstans. Kanske står det på hennes hemsida, men jag besöker den inte av ren självbevarelsedrift. Nog om detta, nu över till det jag vill att inlägget verkligen ska handla om:

On The Positive Note - Konsten att sluta klaga och börja upptäcka det vackra

Aspergers syndrom är inte lätt för en neurotypisk person att leva med, varken som partner, förälder, släkt, vän, lärare eller kollega, men det är troligen exakt samma sak för en AS angående en NT! Varför tänker folk så sällan på det och klagar sedan bara en massa? Jag har läst otaliga inlägg från kvinnor som har män med aspergers syndrom som beter sig som offer, som om mannen vore elakast i världen.

När jag läser om en person med aspergers, eller de gånger som jag står öga mot öga med någon som har aspergers, ser jag detta:

En person som visst är bra på att kommunicera, om man bara gör det på bägges villkor, inte bara på mina.
En person som är smart och har en fokus och ett driv som jag skulle kunna döda för att få. Till exempel lärde sig en fyraårig pojke mitt touchscreen på två minuter och lade sedan pussel på min mobil under hela tiden som jag satt barnvakt. Hans jämnåriga på dagis blev så distraherade av alla kompisarna och lade vikten mer i att kolla in alla lekar och vara säkra på att de inte hamnade utanför, att de enklaste instruktioner försvann ut i etern. Fokusen på ett eller några specialintressen är fantastisk enligt mig. Jag älskar att se kreativiteten inom deras områden flöda. Jag tappar bort mig för snabbt och tappar tålamodet alldeles för lätt.
Jag ser även en person som är lojal och ärlig, inte för att han eller hon aktivt strävar efter att vara detta, utan för att det kommer sig av sig självt! Det bara finns där och är viktiga riktlinjer i livet. Hur trygg kan man inte känna sig då?
En person med aspergers är rolig i sitt sätt att logiskt tolka sin omvärld, och det säger jag med kärlek. Jag älskar ju att diskutera saker, och att höra dessa logiska förklaringar på saker i min egen vardag som jag, med min emotionella hjärna, krånglar till så himla ofta, bidrar starkt till att göra mig lugnare och stabilare som människa. Logiken i att inte stressa upp sig för att man ändå inte kommer fram snabbare har med stor sannolikhet sänkt min puls och gett mig mer hälsa tillbaks.

... Jag menar att en aspergare har ett gott hjärta som är varmt, även om det kan verka kallt. Är det kallt kan man fråga varför det är så och lita på att man får ett ärligt svar.
Tänk er det, flickor! En pojkvän som inte ljuger, hur vore det??
Då blir man extra arg på kvinnan som tydligen är gift med en aspergare och har mage att klaga. Till henne säger jag bara:
Du har rätt att vara ledsen, känna dig ensam, förvirrad och förlorad ibland, men lär dig att analysera din situation, att läsa på, höra dig för, se till att få hjälp från någon med kunskap inom området...

... och sluta för guds skull att leka martyr.

1 comment:

  1. Tack för den tänkvärda texten!

    Jag har sett en del såna här snyftreportage med fruar till aspergermän tidigare och det är i regel bedrövande läsning. Fundamentet är alltid "varför förstår han mig inte".

    Nu är det så att alla de här fruarna en gång i tiden valt att leva med en aspergare, rentav fallit för en aspergerpersonlighet. Att då beklaga sig över aspergerdragen är lika konstruktivt som att önska sig till Mars.
    Är det en amerikansk hemmafru reportaget gäller är det antagligen ännu värre.

    I ett större perspektiv blir aspergaren utmålad som någonting enbart negativt. Nu är det så att människor är olika och människor som är olika varandra fungerar också annorlunda.

    Mitt råd till de här snyftdamerna är: spott ut! Säg vad du menar, vad du vill. Du kan förvänta dig telepatiska färdigheter lika lite hos aspergare som hos neurotypiska män.

    ReplyDelete