Möjligheten

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har inte glömt bort, det har bara varit lite mycket annat i luften, kroppen och själen på sistone.
Dels har jag haft en personlig berg-och dalbana, dels har jag varit på kurs uppe i Umeå. Bägge delar har varit givande, om än mycket krävande emotionellt.

Umeå fick mig att inse en gång för alla att jag äntligen har hittat rätt här i livet och att jag inte återigen behöver byta bana, utan tryggt kan tåga vidare framåt.

På det privata planet är det egentligen som vanligt tumultartat, min egna lilla cirkus, men jag mår bättre nu än på länge. Det har att göra med stark självinsikt, att äntligen våga bryta dåliga mönster, rannsaka sig själv, stå rak i ryggen angående sina egna åsikter, våga ta mothugg och sluta vara rädd för en oviss framtid. Jag släpper taget nu. Jag följer energin dit den tar mig, hur new age det än låter. Jag kan inte förutspå framtiden, jag kan inte se eller planera den, och kan därför heller inte alltid vara bra på den. Och det är normalt, och det är OKEJ.

För mig var det spännande att läsa om tydliggörande pedagogik, om hur barn med tex autism är rädda över en framtid de inte kan se utstakad framför sig. De vill visualisera den innan de ger sig på den, annars är det ett för stort steg. Det var som en ren uppenbarelse att inse att jag till en viss grad gör precis likadant. Jag vill helst se stället på bild dit jag ska innan jag hamnar där (tex Umeå Östra station kollade jag upp på bild för att slippa vara nervös hela resan upp angående en destination jag inte visste någonting om), eftersom jag annars får en negativ bild av hela alltet. Allting faller om jag inte är förberedd, TROR jag.

Att jag som verkligen har möjligheten till att logiskt tänka bort denna ångest över den ovissa framtiden, att jag inte kämpar allt vad jag kan för att släppa ångesten, det gjorde mig arg på mig själv. Har jag möjligheten att släppa taget, så måste jag.

Det är bra, till en viss gräns, att jag har levt så. Det gör mig mer förstående och sammanlänkad med dom som jag i framtiden skall arbeta med, men som alla vet: Kan man inte ta hand om sig själv, så kan man knappast ta hand om någon annan.

För mig är det dags att växa, våga och leva här och nu, för jag har något som inte alla har, åtminstone inte lika lättillgängligt:

Jag har MÖJLIGHETEN.