När diagnosen blir en trend

Jag tycker om "I rymden finns inga känslor". Den är fin. Den är till och med jättefin. Den förklarar något viktigt för den större massan, den där massan som inte orkar fördjupa sig, men likförbannat behöver förstå. Då drar man till med alla överstereotypiska drag som man kan komma på. Simon, killen med aspergers som filmen handlar om, är nästan på gränsen till autistisk emellanåt. Han är gjort för den bredare publiken som inte orkar engagera sig men som ändå vill säga att dom minsann förstår. Det tycker jag inte om med filmen. Det gör att aspergers blir en trend som man påstår sig veta något om. Det är inte bra alls.

Jag har en pin på min väska med autism-bandet på. Alltså som rosa bandet fast med pusselbitar. Jag tycker om den för att aspergers, autism och adhd betyder något för mig. Det gjorde det innan filmen kom, det kommer det fortsätta att göra även när filmen blir dammig i folkens bokhyllor och trenden av att vara "autism- och aspergersmedveten" glöms bort och ersätts av nästa sak som man "ska" vara förstående och lojal till. Men just nu känns min fina pin fånig eftersom jag känner mig lika påläst som den stora massan om autism och aspergers (alltså inte alls, bara en film som man insåg att man "ska" hålla med om och "vara medveten" om) trots att jag i själva verket är ganska väl påläst, på riktigt intresserad och på riktigt brinner för detta.

Det är inne att göra saker till en trend, saker där man själv kan känna att man har gjort en insats och bidragit till någon slags förbättring i samhället. Man ser en film, skaffar sig en pin och nickar "medvetet" när det talas om ämnet i fråga; Miljön, Barack Obama, fattigdom... eller kanske aspergers.

"I rymden finns inga känslor" blev Guldbagge-nominerad och nu påstår sig alla veta vad aspergers syndrom är. Innan brydde sig inte den allmänna massan. Nu har diagnosen blivit en trend.
Jag slår vad om att tröjor med "I love my aspie" och "Autism is beautiful" inte är långt borta nu.

....... Varför inte bara "I love my kid?"