"Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Idag jobbade jag på en förskola med en massa goa barn och en del go personal.
Positivt var att de flesta barnen var väldigt enkla att ha och göra med. De lyssnade, kramades, skojade och slutade när det var dags att sluta. Det som på förra förskolan var ett stort problem - att samordna städning - var här inget problem alls. Jag hann knappt säga att vi borde börja förrän barnen hade städat undan efter sig. De var även väldigt självgående med påklädning för att gå ut och så vidare. Mycket pigga, duktiga små individer. Jag antar att jag har personalen att tacka för mycket av detta, så tack.

Däremot gör det mig väldigt ledsen att här få tydliga exempel på hur dålig information pedagoger idag har om diagnoser som autism, aspergers syndrom, adhd och ocd:

Jag kom dit åtta på morgonen, hälsade på personal och barn och frågade med en gång om det fanns något barn vars föräldrar hade speciella regler, någon med någon allergi och framför allt om det fanns någon diagnos som jag borde veta om. Förskoleläraren ryckte lätt på axlarna och sade "Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Det fanns en mycket speciell pojke där. Världens mysigaste pojke. Ville kramas hela tiden, hålla handen och vara med mig. Till en början var det sött. Sedan upptäckte jag att han hade kraftig separationsångest. Man märkte dessutom att han hade, eller åtminstone en gång hade haft, kraftiga språkproblem. Han fick liksom ur sig orden fast med ansträngning, man kunde ana att det har varit värre förut. Det som från början var fint att han ville hålla i handen blev efterhand ett krampaktigt grepp. De gånger jag gick åt ett annat håll utan att han hann se det ledde till att han letade upp mig. Ibland bytte han till någon annan fröken, men alltid någon fröken, mest mig denna dagen. Denna pojke var en av de största på avdelningen (som för övrigt inte var uppdelad, utan barn från 1-5, fyrtio barn, springandes runt runt i en anarki utan något vettigt schema... en annan sak som jag tyckte riktigt illa om). Han skulle fylla sex i höst, sade han. Jag vet inte om han menade fem, men jag börjar tro att det faktiskt är sex han ska fylla. Han var dessutom kraftig. Inte som i tjock, utan bara stor. Stort ansikte och så vidare.

Vid mellis satte sig denna pojke vid kortsidan av ett bord, där tidigare en annan vikarie hade suttit. Vikarien kom och sade lite skämtsamt åt pojken att nu skulle minsann hon sitta där och inte han, något som hade fått andra barn att skratta och säga "nähäääääeeejjj!!". Pojken blev istället helt förvirrad, satt bara kvar och tårarna började falla. Den här gången fanns det en vettigare förskolelärare i närheten. Hon bad vikarien att ta en annan plats och förklarade att han alltid satt där och det var bäst för att han.... Jamenvisst: För att han hade diagnosen ADD.

Pojken var ledsen hela mellis igenom och fick knappt i sig någonting alls.
Han var nervös inför vikarien, en vikarie som han tidigare under dagen hade haft roligt med, och han kunde nu nästan inte släppa taget om mig alls. Vikarien skämdes också. Jag förklarade vad ADD var och hon undrade varför man inte får ett häfte om sånt här när man skickas ut på det här sättet. Det undrade jag också.
Inte förrän jag beordrade pojken att hjälpa mig att duka av så släppte hans ångest och även vikarien fick vara med på ett hörn. Hon höll sig en bit bort och sade "Bra" och "Duktigt" när pojken torkade borden eller gav henne filmjölkspaket och smör.

Att komma som ny till en arbetsplats där det finns ett barn med en diagnos och att mötas av personal som helt nonchalerar vikten i att berätta om någon sådant här, det gör mig mörkrädd.
På vem ligger ansvaret att sprida informationen om dessa diagnoser?
Hur kommer det sig att en utbildad barnskötare inte kan förmedla hur läget är, så att barnet får en så stressfri miljö som möjligt?

Nötallergi var det för övrigt inte heller någon som hade.
Tack och lov att det barnet berättade för mig på egen hand medan jag hällde upp vanlig mjölk att "Jag är sån där laktossintelorant...intolor... intilorant..."