Genuspedagogik

När jag gick i årskurs två var könsrollerna redan bestämda kändes det som, och det kändes heller inte som om någon försökte förebygga det på något nämnvärt sätt. Pojkarna jagade flickorna och flickorna jagade pojkarna, och bytte någon sida så blev ordningen rubbad och osynligt obekväm och snabbt återställd till pojke versus flicka igen. Flickorna hoppade hopprep medan pojkarna sparkade boll. När flickorna förvandlades till prinsessor under rasterna så blev pojkarna självklart pirater. Ibland lekte alla tillsammans, oftast åtskilda ändå på något sätt. Det var som om vi hade varsin räls som gick bredvid varandras räls ibland, men som hade helt olika passagerare ombord. Hur som haver så hade vi i stort sett alltid våra typiska genusroller. Det fanns nästan inga undantag, och om ett undantag accepterades så var det eventuellt någon av flickorna som kallades ”grabbig” och blev unik och speciell av den anledningen. Dock var det då viktigt exakt vem det var, inte vem som helst kunde vara ”grabbig”.

I min familj är vi en mamma, en pappa och mina tre syskon. Jag har en storasyster, en storebror och en lillebror. I min familj av både pojkar och flickor, kvinnor och män, har det aldrig varit någon talan om pojke och flicka, blått och rosa. Bar jag rosa var det för att jag tyckte att det var fint, eller för att det var en bekväm kofta som råkade vara just rosa. Den kunde lika gärna varit grön, blå, brun, vit, gul, orange eller lila. Visst lekte jag också med storasysters läppstift och härmade Madonna ibland, men det var minst lika viktigt med bollen som låg i trädgården eller med Orup, som för övrigt var någon av de häftigaste människor jag kände till. Jag ville också ha cowboy-boots i guld!
Mina föräldrar lärde mig aldrig om genusskillnader. Dom var inte direkt några motståndare heller, dom bara brydde sig inte helt enkelt, och det tror jag är det allra bästa sättet att vara mot sitt barn angående genusfrågan. Jag fick vara både cowboy och prinsessa och förstod nog aldrig skillnaden, inte mycket i alla fall.
I skolan blev jag därför tjejen som försökte vara med både pojkarna och flickorna och rubbade den där ordningen som det alltid verkade handla om.

En gång i årskurs två så var alla flickorna igång med en riktigt typisk tjejlek, nämligen häst och ryttarinna. De som var ryttarinnor borstade den (tydligen) vita hästens (tydligen) glittrande man och lärde hästarna att gå fint, alltså dressyr.
Jag hade en kompis som hette Cathrine. Cathrine var ganska grabbig av sig. Hon hade nog inte heller hört så mycket om könsfördelning från sina föräldrar, för hon förstod inte varför pojkarna inte också kunde vara hästar, eller ryttare. Vidare så förstod hon inte varför inte hästarna fick galoppera. Hon ville hellre leka med pojkarna, men det gick ju inte enligt dom, för vi bar ju på farliga tjejbaciller.

Det var då som vi hittade ett fält bredvid skolgården med små runda buskar här och där.
Där förvandlades vi till sabeltandade vita tigrar, byggde bo i buskarna och sprang så fort vi kunde över fältet. Där fick vi galoppera och slapp ha en man som glittrade. När maten tog slut bestämde vi oss för att äta en häst. Vi var ju smidiga tigrar så vi smög oss på flickorna på gården och berättade att vi minsann skulle äta en av deras hästar. Först suckade de, vi förstörde ju deras perfekta lek, men av någon anledning så gick de med på att vi fick äta en häst. Vi var ju vilda djur, det gick inte att ändra på. Vi sade ”rooaaarr”, hästen, som var en flicka som hette Annika som blev lovad att få bli ryttarinna sedan istället, sade ”åhnej hjälp hjälp”. Sedan åt vi, blev mätta och galopperade hemåt igen, in bland buskarna.

När rasten nästan var slut kom fröken springandes mot oss och hojtade nervöst åt oss att vi var tvungna att komma tillbaka eftersom vi var utanför skolans område. Vi sade förlåt och följde med henne. Väl på skolgården väntade en annan fröken på oss. Dessa två bad oss att sätta oss ned på sandlådan och lyssna noga på vad de hade att säga, för nu var de oroliga för oss och vad vi egentligen höll på med.
Därefter berättade de hur opassande vår lek hade varit.
Jag försökte förklara för dem att det bara hade varit en lek och att vi faktiskt inte hade ätit upp Annika. Jag sade att hon hade blivit en ryttarinna istället och mådde jättebra och att det kunde dom se om dom bara gick in i klassrummet. Fröknarna viftade bort mina ord och sade att det inte gällde det riktigt. Dom sade att det hade varit dumt av oss och att vi skulle be om ursäkt till Annika, men mer än så ville dom inte gå in på det. Så, vad ville dom då? Jag och Cathrine var förvirrade.
Cathrine frågade om dom hade blivit arga för att vi hade varit utanför skolområdet, men det var tydligen inte där skon klämde heller.
Sedan kom det:

”Det hade varit bättre om ni lekte häst med de andra flickorna. Eller hoppat hopprep kanske?”
Varken jag eller Cathrine förstod vad dom menade. Tyckte hon att det var för våldsamt? Men... vi hade ju inte rört någon! Pojkarna fick alltså knuffa ner varandra från höga berg, brottas och boxas, men jag och Cathrine fick inte låtsas vara sabeltandade vita tigrar? Det var inte ens delen då vi hade ätit upp en häst som oroade fröknarna, utan att vi hade valt att avvika från häst och ryttarinna-leken, och inte ville hoppa hopprep. Eftersom vi avvek från normen blev de oroliga för vår framtid.

Det blev aldrig något föräldrasamtal angående det hela och tur var väl det. Min mor och far hade stått som frågetecken och inte förstått vad tigrar någonsin hade gjort världen för ont. Hade fröknarna berättat att vi hade ätit en häst, ja då hade dom väl reagerat lite grann, även om det också var ganska så harmlöst. Sedan hade min konservativa farmor förklarat för pappa, och pappa hade sagt ”Jaså...” medan mamma hade blivit sur på farmor som är för konservativ och fokuserad på genusskillnader. Allt som blev kvar att diskussionen/tillrättavisningen från den där dagen på skolgården var två förvirrade andra-klassare som aldrig mer vågade vara sabeltandade vita tigrar. Däremot blev dessa två flickor ändå aldrig helt integrerade i de flickiga lekarna, det bara gick inte. Efterhand kom fler och fler tillfällen där pojkarna och flickorna lekte sida vid sida, och då fick man vara nästan vad man ville. De situtionella genusskillnaderna fortsatte, men gränserna var mer flytande än tidigare. Min teori om detta är att ju äldre vi blev, desto mindre blandade sig fröknarna i det hela. Dessutom fanns det mer män runt oss ju äldre vi blev, i och med fritidsgården och i och med extrapersonal på skolgården.
Men sabeltandade vita tigrar var för alltid förstört.

Att två lågstadielärare brister så grovt i sin pedagogik, och att våra föräldrar utan någon som helst pedagogisk utbildning klarar pedagogiken bättre, säger ett och annat om hur djupt rotat detta med genusskillnader är, vilket hårt grepp det har om oss. Vi vet bättre som pedagoger, vi vet att barnet har rätt att utvecklas nästan som det vill, och ändå är vi där och petar då det gäller pojke/flicka-lekar och färg på kläderna och ”rätt” uppförande beroende på genus. Jag hade absolut fel i att leka utanför skolområdet, och kanske behövs det en läxa eller så om hur illa det kan ses att äta upp sina vänner – även om dom är hästar med glittrande man – men jag hade all rätt att välja bort att vara häst eller ryttarinna.

Jag och Cathrine såg oss som flickor, men på ett hälsosamt sätt. Vi var flickor som kunde allt.
Att hämma denna känsla är att begränsa något bra.
Nyckeln till ett jämlikt samhälle ligger hos oss vuxna, att lära barnen.
Bara vi kan välja att påverka... eller att vara pedagogiska nog att låta bli.