Det finns en del av Aspergers syndrom som jag på sistone studerat lite extra, och det är den nedsatta förmågan att på ett lite friare, mer svävande sätt, blicka framåt.
Nu är ju inte detta något universalt för just AS, men det var i och med AS som jag verkligen började fundera kring detta.
Har man svårt att blicka framåt blir det lätt att man bygger på något som lättare går att ta på, och det är dåtiden. Man bygger alltså sin framtid utav säkra byggstenar som redan ligger. Jag tror att det kan kännas väldigt tryggt att göra så ibland.
Men vad händer med din "framtid" om du försöker förutspå ditt bröllop, men kommer från en släkt där de flesta är skilda, eller bråkar hela tiden? Eller om du möter din drömpartner men har minnen av förra förhållandet som var hemskt? Bör du inte skaffa barn, fastän du älskar barn, bara för att dina egna barndomsminnen från en brusten familj, gör att du blir rädd och tänker att du inte vill utsätta barn för en skilsmässa?
Genom att bygga på ett brutet förflutet så dömer du din eventuella framtid.
Jag tror att detta tål att tänkas på för alla oss som fruktar en framtid, troligen helt i onödan.
Du måste inte bli forna misstag och smärtor.
No comments:
Post a Comment