Mina ögon värker efter att ha läst alldeles för länge igen.
Studierna om Autism och Aspergers har fått vila, nu är det fokus på ADHD, och så har det varit de senaste veckorna. Det är skönt att läsa en fakta-baserad bok eftersom det får tårarna att falla lite mer sällan, vilket i sin tur gör att jag håller fokus uppe längre. Jag är trött på att gråta, samtidigt som jag vet vilken gåva det är att känna så mycket. Det kommer att göra mig till en bra pedagog, jag kommer att bli en sådan eldsjäl. Men det är tungt att gråta mycket.
Attention Deficit Hyperactivity Disorder är det fulla namnet på ADHD, och jag tror att gemene man missar att vissa de kanske känner faktiskt har ena delen av denna tudelade diagnos. Jag tror att de flesta, precis som jag i början, tänker på ADHD som en ung pojke med myror i brallan. Så kan det vara. Den delen är kallad Hyper Activity. Saken är den, att man kan även ha AD-delen av ADHD. Den kallas ADD, Attention Deficit Disorder, och handlar snarare om hypoaktivitet (motsatsen till att vara hyperaktiv) och innebär att man är långsam, sävlig och har svårt med att behålla fokus på saker och ting (Attention deficit).
Sorgligt nog (dock förståeligt) är det inte dessa lugna, tillbakadragna barn och ungdomar som oftast får hjälpen som de behöver. De syns ju inte, de märks ju inte! Det är enkelt att se att något "inte står rätt till" med barnet med ADHD. Detta barn har både problem med att behålla fokus OCH problem med hyperaktivitet. Det nästan, utan att förstå det själv, signalerar att "Hej här är jag och jag behöver er hjälp!".
Barnet med ADD, däremot... Hur signalerar han/hon?
Attention Deficit Disorder...
Värt att tänka på.
Ja, det är en bra fråga. Jag fick min diagnos som 17 åring, då hade min morsa kämpat åt mig sedan början av högstadiet för hon och jag visste att någonting var fel. Men eftersom jag "bara" skolkade och förstörde för mig själv så var det igen som reagerade. Jag var ju smart och mina icke-existerande betyg berodde ju på att jag var lat. :/
ReplyDeleteKonstigt nog klarade jag av att sköta de få ämnen jag hade kvar om jag satt i specialklassrummet som dyslektikerna och de som behövde extrahjälp satt. Där var det ju tyst, och allt som fanns att fokusera på var boken och uppgifterna jag hade. Men ja, dom såg aldrig kopplingen.