Hur pengar sätter stopp för utveckling och välbefinnande utan att inse det

I förrgår samt igår var jag på en skola, på sexårsverksamhet. Min vikariepool hade sagt att "det är väl som en lite längre samling bara" och jag gick dit. Men att det inte satsas tillräckligt för förskolor och skolor märktes snart.
Jag blir mycket sällan stressad med barn. Jag kan bli trött, irriterad och varm men inte stressad och handfallen. Här var grupperna enorma och personal syntes väl till men ytterst lite. Barnen kom från överallt i världen och med alla slags humör man kan ha. De slog varandra hårt, måttade sparkar mot varandras huvuden efter att först ha fällt varandra, tvekade inte att hotfullt leka massaker med låtsasvapen, reta vännerna för att de var tjocka, bögar, horor eller efterblivna. Skrev "Jag ska döda er allihopa era jävla as, plocka isär er och kolla ert blod." Var man snäll blev man puttad mot väggen, slagen eller nedvärderad.

... Jo sade jag att det var sexåringar?

Sade jag dessutom att på grund av personalbrist (på grund av PENGAR) så blev jag själv med allt jag skrivt ovan, i en klass där jag kunde namnet på en, högst två barn, i två timmar, till exempel under lunch och mellanmål och ute på en gård utan stängsel?

Det är INTE okej om vikarien är ny. Absolut inte okej.

Men så är det när det inte satsas på förskola och skola. Då blir det såhär. Vill du ha råd att överhuvudtaget driva skolverksamhet behöver du få in fler elever, eftersom elever är lika med pengar. Pengar behöver du för att förskolan eller skolan skall överleva, men överlever den verkligen om standarden och kvalitén sänks? Är det värt alla surt sparade slantar om barnen är så stressade att de inte hinner uppfatta vad som händer på lektionerna eftersom de är så upptagna med att bli mobbade, med att huka sig för att inte få pennor, pennvässare och böcker i huvudet, måste vara hårda och kalla och tuffa för att klara sig och får ett hånskratt tillbaks om man säger att man tycker att det är roligt att lära sig och dumt att slåss?
Lär man sig någonting alls när läraren är ensam med femton barn som redan vid sex års ålder har lärt sig konsten att gå emot de auktoritära och se dem som ett hot snarare än en trygghet?

Lär man sig någonting om miljön blir oacceptabel på grund av insparande av pengar?
Är det inte bara ett sätt att senarelägga kostnader som kommer ta sig uttryck i psykisk ohälsa, dyslexi, våld och kriminalitet? Är det inte vårt jobb att se till att en skola med så pass unga barn inte får se ut såhär?

Jag tycker det är intressant att arbeta via personalmäklare som vikarie. Man får se så mycket. Det är även sorgligt att se dessa enorma grupper i både förskola och skola, och avsaknaden av personal.
Barn behöver struktur, inte för att dom är hemska individer med horn, utan för att rutiner och regler ger en känsla av trygghet inför en lång dag med mycket att göra. Barn behöver också få höras, och det gör man i en lagom stor grupp. Femton barn är absolut okej, men inte på en pedagog. Femton barn är okej om alla får höras, men så är det oftast inte idag.

STRUKTUR.
MINDRE GRUPPER.
MER PERSONAL.

Detta börjar bli mitt mantra alltmer och mer.