Attention Deficit Disorder

Mina ögon värker efter att ha läst alldeles för länge igen.
Studierna om Autism och Aspergers har fått vila, nu är det fokus på ADHD, och så har det varit de senaste veckorna. Det är skönt att läsa en fakta-baserad bok eftersom det får tårarna att falla lite mer sällan, vilket i sin tur gör att jag håller fokus uppe längre. Jag är trött på att gråta, samtidigt som jag vet vilken gåva det är att känna så mycket. Det kommer att göra mig till en bra pedagog, jag kommer att bli en sådan eldsjäl. Men det är tungt att gråta mycket.
Attention Deficit Hyperactivity Disorder är det fulla namnet på ADHD, och jag tror att gemene man missar att vissa de kanske känner faktiskt har ena delen av denna tudelade diagnos. Jag tror att de flesta, precis som jag i början, tänker på ADHD som en ung pojke med myror i brallan. Så kan det vara. Den delen är kallad Hyper Activity. Saken är den, att man kan även ha AD-delen av ADHD. Den kallas ADD, Attention Deficit Disorder, och handlar snarare om hypoaktivitet (motsatsen till att vara hyperaktiv) och innebär att man är långsam, sävlig och har svårt med att behålla fokus på saker och ting (Attention deficit).
Sorgligt nog (dock förståeligt) är det inte dessa lugna, tillbakadragna barn och ungdomar som oftast får hjälpen som de behöver. De syns ju inte, de märks ju inte! Det är enkelt att se att något "inte står rätt till" med barnet med ADHD. Detta barn har både problem med att behålla fokus OCH problem med hyperaktivitet. Det nästan, utan att förstå det själv, signalerar att "Hej här är jag och jag behöver er hjälp!".
Barnet med ADD, däremot... Hur signalerar han/hon?

Attention Deficit Disorder...
Värt att tänka på.

En smygande protest, helt rätt och riktigt

Idag har jag varit på jobbintervju, träffat Elin och pluggat. Jag önskar att det hade inneburit att dagen hade varit produktiv och härlig, men jag har mest bara varit trött. Intervjun kändes bra, vikariepool för förskola, skola och som elevassistent bland annat (ska bara lämna in lite papper sen borde det dra igång).
Träffa Elin var fint som vanligt, men där märkte jag av min trötthet. Jag som är en sån pratkvarn stannade upp då och då och stirrade bara ut i tomma intet. Sedan skulle Elin eventuellt kolla på Åhléns. I vanliga fall skulle jag hängt med, men jag åkte till Martins lägenhet... och somnade i två timmar. Sedan åt jag middag som i en dimma, försökte få mina nya och gamla studier att fungera ihop och så försökte jag nå gamla förskolor om de papper jag behöver, men allt gjordes halvhjärtat och jag var så trött.

Nu har jag istället sett "V" och tredje Spindelmannen och nu ligger jag i sängen, innan klockan tolv.
Detta är min kropp och hjärna som protesterar, och det gör den alldeles rätt i. Godnatt.

Självrannsakan

När man inte kan sova är det skönt att ha bloggen i mobilen. Det blir så enkelt att skingra tankarna en stund utan att för den sakens skull slå på tvn och/eller aktivera hjärnan alltför mycket mitt i natten. På det här viset stannar jag åtminstone i sängen, ligger någorlunda avslappnad och har mörkt omkring mig.

Men sova kan jag inte.

Jag tänker på det här med att leva tillsammans med någon annan, det sociala spelet som inte alls är som man trodde att det skulle vara, utan både sämre OCH mycket, mycket bättre. Rörigt, kan man sammanfatta det som kanske.
Det är lätt att känna att det som inte blev som man så länge och drömskt föreställde sig att det skulle bli, känns som ett nederlag. Det är svårt att inte känna sig misslyckad, eller åtminstone orolig, ibland. Det är vår sociala aspekt som sätts ur spel när livet inte ter sig enligt spelreglerna längre. Vi känner oss ensamma, förvirrade och nedslagna. Dessutom blir vi arga och frustrerade. Vi är ju dom normala, samhället skall rätta sig efter oss.
Problemet är ju bara det att alla, hur olika personligheter och åsikter vi än har, anser sig vara de normala. Tillslut stöter alla på en ny, okänd situation som är stor och allvarlig nog för att vi måste inse att världen kan te sig annorlunda för andra människor, men att det inte nödvändigtvis måste vara fel.

Hjälp, jag vet inte var jag vill komma med detta.

Det är bara det att det nog är bra med lite självrannsakan emellanåt. Man behöver nog reboota, uppgradera och installera ny programvara då och då för att fungera med sin omvärld. Alla måste göra detta. Läs inte den här texten och tänk "Exakt, det är precis vad hon behöver! Har jag ju sagt!", utan inse att vi måste mötas halva vägen.

Ingen människa kan för evigt hålla världsbilden man hade som ung levande och intakt och som den enda sanningen när man faktiskt börjar bli äldre, får mer ansvar och har fler människor runt sig.
Det blir arrogans om man i vuxen ålder inte lyssnar till sin omvärld, fortsätter att korsa sina armar i protest mot nya förslag och infallsvinklar och ständigt argumenterar som om man fortfarande vore sexton.

Nej. Världen förändras, och det gör du också. Glöm inte det.

Bortglömd?

Det känns som om jag glömt bort min blogg på sistone.
Det har jag inte. Jag vill bara inte fylla den med nonsens bara för att fylla den.
Jag återkommer snart. You have my word.

Autism: The Musical

http://www.autismthemusical.com/

Jag såg just en dokumentär, tack vare tips från en vän till mig, Mira.
Jag har gråtandes tagit mig igenom den, och tårarna var inte smärtsamma, utan av kärlek.
Den handlar om en kvinna som har en son med autism, och hon startar ett teaterprojekt för barn med autism (och några har aspergers). Föräldrarna till barnen är inblandade i projektet, och under vissa repetitioner med utbildad personal, får föräldrarna tex sitta i "Föräldrarnas rum", vilket är ett avskilt rum, där de får en chans att prata med likasinnade, alltså de andra föräldrarna i projektet, få ut sin sorg och sin lycka och allt vad de bär på, utan att det behöver gå ut över barnen som istället lär sig nya saker i rummet bredvid. Barnen är otroligt väl omhändertagna, respekterade och inte särbehandlade. Alla är de olika, alla vill de framåt.

Jag ska inte berätta för mycket, för jag vill att alla skall se denna.
Har man en typisk bild av autism, så MÅSTE denna ses. Allt du hade för dig om denna neurologiska nedsättning kommer att ställas på tvären och ifrågasättas, och du kommer efter filmens 93 minuter att vara varm i kroppen och i hjärtat.

Om sju dagar får jag mitt studielån.
Då beställer jag DVDn.
Sedan skall den lånas ut till nära och kära tills den blir alldeles sliten.

Möjligheten

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har inte glömt bort, det har bara varit lite mycket annat i luften, kroppen och själen på sistone.
Dels har jag haft en personlig berg-och dalbana, dels har jag varit på kurs uppe i Umeå. Bägge delar har varit givande, om än mycket krävande emotionellt.

Umeå fick mig att inse en gång för alla att jag äntligen har hittat rätt här i livet och att jag inte återigen behöver byta bana, utan tryggt kan tåga vidare framåt.

På det privata planet är det egentligen som vanligt tumultartat, min egna lilla cirkus, men jag mår bättre nu än på länge. Det har att göra med stark självinsikt, att äntligen våga bryta dåliga mönster, rannsaka sig själv, stå rak i ryggen angående sina egna åsikter, våga ta mothugg och sluta vara rädd för en oviss framtid. Jag släpper taget nu. Jag följer energin dit den tar mig, hur new age det än låter. Jag kan inte förutspå framtiden, jag kan inte se eller planera den, och kan därför heller inte alltid vara bra på den. Och det är normalt, och det är OKEJ.

För mig var det spännande att läsa om tydliggörande pedagogik, om hur barn med tex autism är rädda över en framtid de inte kan se utstakad framför sig. De vill visualisera den innan de ger sig på den, annars är det ett för stort steg. Det var som en ren uppenbarelse att inse att jag till en viss grad gör precis likadant. Jag vill helst se stället på bild dit jag ska innan jag hamnar där (tex Umeå Östra station kollade jag upp på bild för att slippa vara nervös hela resan upp angående en destination jag inte visste någonting om), eftersom jag annars får en negativ bild av hela alltet. Allting faller om jag inte är förberedd, TROR jag.

Att jag som verkligen har möjligheten till att logiskt tänka bort denna ångest över den ovissa framtiden, att jag inte kämpar allt vad jag kan för att släppa ångesten, det gjorde mig arg på mig själv. Har jag möjligheten att släppa taget, så måste jag.

Det är bra, till en viss gräns, att jag har levt så. Det gör mig mer förstående och sammanlänkad med dom som jag i framtiden skall arbeta med, men som alla vet: Kan man inte ta hand om sig själv, så kan man knappast ta hand om någon annan.

För mig är det dags att växa, våga och leva här och nu, för jag har något som inte alla har, åtminstone inte lika lättillgängligt:

Jag har MÖJLIGHETEN.

Umeå ending

Imorgon är min sista dag på Umeå universitet för den här gången. Resan har varit trevlig och jag gillar Umeå. Föreläsningarna är dock inte som jag förväntade mig. Jag lär mig inget nytt. Kanske handlar det om att jag är riktigt bra påläst? Vi får hoppas det. Kursdeltagarna verkar trevliga, huvudlärarna likaså. Vandrarhemmet är bra och fiken är fina att studera på. Som sagt sista dagen imorgon. Vi delas in i grupper som vi sedan över nätet ska jobba i. Jag antar att det blir då det verkliga arbetet sätter igång. Jag tror det är i inlämningsuppgifterna, både i gruppen och framförallt enskilt, som fokusen ligger.

Och jag känner att jag ligger bra till. Det känns tungt och det känns mycket, speciellt då jag inte kan låta bli att blanda in hjärta i allt jag gör, men det känns rätt och jag hör hemma.

Det ska bli skönt med Stockholm igen, men Umeå är fint. Nu borde jag sova, vad är det med mig? Upp om fem timmar.
Godnatt.