Saturday, May 21, 2011

Länge sen sist, mycket att göra

Stackars blogg. Alldeles ensam och övergiven i nästan två månader. Tyvärr är det så i vuxenvärlden, man får då och då kompromissa bort sånt man helst av allt vill ägna sig åt. Men världen bär med sig så mycket gott att det känns rätt så okej ändå.

Sen sist har jag börjat arbeta för ett bemanningsföretag som har slussat runt mig kors och tvärs över stan som förskolevikarie. Vissa ställen har varit jättefina, andra... Not so much. Det behövs mer pengar och mer engagemang i Stockholms förskolor. Bra är däremot att det även finns varmt strukturerade ställen som kan fungera som en perfekt mall för hur alla förskolor bör drivas.
En sådan har jag nu fått anställning på som fast vikarie fram till 17 juni. Barnen mår bra och utvecklas eftersom pedagogerna faktiskt är väldigt pedagogiska. De är dessutom trevliga och varma mot både barn och kollegor. Miljön är god och utan värre stress. Alla trivs. Jag blir så glad.

I övrigt har jag skrivit klart en någorlunda b-uppsats i kursen om autism, aspergers och adhd. Hur jag ska presentera den har jag ingen aning om. Man kan lugnt säga att jobb och studier samtidigt har gjort mig ganska uppgiven och trött mellan varven. Jag har helt enkelt inte hunnit med i den utsträckning som man bör. Men jag har gjort mitt bästa och åker på måndag till Umeå för sista gången. Hoppas mina åhörare är beredda på ett kort, nervöst föredrag med mycket hjärta och alldeles för lite akademisk touch.

Saturday, April 9, 2011

Hur pengar sätter stopp för utveckling och välbefinnande utan att inse det

I förrgår samt igår var jag på en skola, på sexårsverksamhet. Min vikariepool hade sagt att "det är väl som en lite längre samling bara" och jag gick dit. Men att det inte satsas tillräckligt för förskolor och skolor märktes snart.
Jag blir mycket sällan stressad med barn. Jag kan bli trött, irriterad och varm men inte stressad och handfallen. Här var grupperna enorma och personal syntes väl till men ytterst lite. Barnen kom från överallt i världen och med alla slags humör man kan ha. De slog varandra hårt, måttade sparkar mot varandras huvuden efter att först ha fällt varandra, tvekade inte att hotfullt leka massaker med låtsasvapen, reta vännerna för att de var tjocka, bögar, horor eller efterblivna. Skrev "Jag ska döda er allihopa era jävla as, plocka isär er och kolla ert blod." Var man snäll blev man puttad mot väggen, slagen eller nedvärderad.

... Jo sade jag att det var sexåringar?

Sade jag dessutom att på grund av personalbrist (på grund av PENGAR) så blev jag själv med allt jag skrivt ovan, i en klass där jag kunde namnet på en, högst två barn, i två timmar, till exempel under lunch och mellanmål och ute på en gård utan stängsel?

Det är INTE okej om vikarien är ny. Absolut inte okej.

Men så är det när det inte satsas på förskola och skola. Då blir det såhär. Vill du ha råd att överhuvudtaget driva skolverksamhet behöver du få in fler elever, eftersom elever är lika med pengar. Pengar behöver du för att förskolan eller skolan skall överleva, men överlever den verkligen om standarden och kvalitén sänks? Är det värt alla surt sparade slantar om barnen är så stressade att de inte hinner uppfatta vad som händer på lektionerna eftersom de är så upptagna med att bli mobbade, med att huka sig för att inte få pennor, pennvässare och böcker i huvudet, måste vara hårda och kalla och tuffa för att klara sig och får ett hånskratt tillbaks om man säger att man tycker att det är roligt att lära sig och dumt att slåss?
Lär man sig någonting alls när läraren är ensam med femton barn som redan vid sex års ålder har lärt sig konsten att gå emot de auktoritära och se dem som ett hot snarare än en trygghet?

Lär man sig någonting om miljön blir oacceptabel på grund av insparande av pengar?
Är det inte bara ett sätt att senarelägga kostnader som kommer ta sig uttryck i psykisk ohälsa, dyslexi, våld och kriminalitet? Är det inte vårt jobb att se till att en skola med så pass unga barn inte får se ut såhär?

Jag tycker det är intressant att arbeta via personalmäklare som vikarie. Man får se så mycket. Det är även sorgligt att se dessa enorma grupper i både förskola och skola, och avsaknaden av personal.
Barn behöver struktur, inte för att dom är hemska individer med horn, utan för att rutiner och regler ger en känsla av trygghet inför en lång dag med mycket att göra. Barn behöver också få höras, och det gör man i en lagom stor grupp. Femton barn är absolut okej, men inte på en pedagog. Femton barn är okej om alla får höras, men så är det oftast inte idag.

STRUKTUR.
MINDRE GRUPPER.
MER PERSONAL.

Detta börjar bli mitt mantra alltmer och mer.

Thursday, March 24, 2011

"Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Idag jobbade jag på en förskola med en massa goa barn och en del go personal.
Positivt var att de flesta barnen var väldigt enkla att ha och göra med. De lyssnade, kramades, skojade och slutade när det var dags att sluta. Det som på förra förskolan var ett stort problem - att samordna städning - var här inget problem alls. Jag hann knappt säga att vi borde börja förrän barnen hade städat undan efter sig. De var även väldigt självgående med påklädning för att gå ut och så vidare. Mycket pigga, duktiga små individer. Jag antar att jag har personalen att tacka för mycket av detta, så tack.

Däremot gör det mig väldigt ledsen att här få tydliga exempel på hur dålig information pedagoger idag har om diagnoser som autism, aspergers syndrom, adhd och ocd:

Jag kom dit åtta på morgonen, hälsade på personal och barn och frågade med en gång om det fanns något barn vars föräldrar hade speciella regler, någon med någon allergi och framför allt om det fanns någon diagnos som jag borde veta om. Förskoleläraren ryckte lätt på axlarna och sade "Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Det fanns en mycket speciell pojke där. Världens mysigaste pojke. Ville kramas hela tiden, hålla handen och vara med mig. Till en början var det sött. Sedan upptäckte jag att han hade kraftig separationsångest. Man märkte dessutom att han hade, eller åtminstone en gång hade haft, kraftiga språkproblem. Han fick liksom ur sig orden fast med ansträngning, man kunde ana att det har varit värre förut. Det som från början var fint att han ville hålla i handen blev efterhand ett krampaktigt grepp. De gånger jag gick åt ett annat håll utan att han hann se det ledde till att han letade upp mig. Ibland bytte han till någon annan fröken, men alltid någon fröken, mest mig denna dagen. Denna pojke var en av de största på avdelningen (som för övrigt inte var uppdelad, utan barn från 1-5, fyrtio barn, springandes runt runt i en anarki utan något vettigt schema... en annan sak som jag tyckte riktigt illa om). Han skulle fylla sex i höst, sade han. Jag vet inte om han menade fem, men jag börjar tro att det faktiskt är sex han ska fylla. Han var dessutom kraftig. Inte som i tjock, utan bara stor. Stort ansikte och så vidare.

Vid mellis satte sig denna pojke vid kortsidan av ett bord, där tidigare en annan vikarie hade suttit. Vikarien kom och sade lite skämtsamt åt pojken att nu skulle minsann hon sitta där och inte han, något som hade fått andra barn att skratta och säga "nähäääääeeejjj!!". Pojken blev istället helt förvirrad, satt bara kvar och tårarna började falla. Den här gången fanns det en vettigare förskolelärare i närheten. Hon bad vikarien att ta en annan plats och förklarade att han alltid satt där och det var bäst för att han.... Jamenvisst: För att han hade diagnosen ADD.

Pojken var ledsen hela mellis igenom och fick knappt i sig någonting alls.
Han var nervös inför vikarien, en vikarie som han tidigare under dagen hade haft roligt med, och han kunde nu nästan inte släppa taget om mig alls. Vikarien skämdes också. Jag förklarade vad ADD var och hon undrade varför man inte får ett häfte om sånt här när man skickas ut på det här sättet. Det undrade jag också.
Inte förrän jag beordrade pojken att hjälpa mig att duka av så släppte hans ångest och även vikarien fick vara med på ett hörn. Hon höll sig en bit bort och sade "Bra" och "Duktigt" när pojken torkade borden eller gav henne filmjölkspaket och smör.

Att komma som ny till en arbetsplats där det finns ett barn med en diagnos och att mötas av personal som helt nonchalerar vikten i att berätta om någon sådant här, det gör mig mörkrädd.
På vem ligger ansvaret att sprida informationen om dessa diagnoser?
Hur kommer det sig att en utbildad barnskötare inte kan förmedla hur läget är, så att barnet får en så stressfri miljö som möjligt?

Nötallergi var det för övrigt inte heller någon som hade.
Tack och lov att det barnet berättade för mig på egen hand medan jag hällde upp vanlig mjölk att "Jag är sån där laktossintelorant...intolor... intilorant..."

Monday, March 21, 2011

Miji's goblet-theory

I have a good friend named Miji. We meet pretty often and discuss a lot of things, but one topic always comes up: Men and women and how different we tend to be when it comes to handling emotions.
We don't mean that in a bad way, though. We are actually pro inequality regarding emotions. Men and women are different, just face it. Men and women will, in general, disagree pretty often about the ingredients of a good relationship. Women will, again in general, always crave more.
Both Miji and I have come to terms with this. That fact alone doesn't bother us. We want gender equality but we want it in politics, salaries and those kinds of things. Emotional inequality is nothing wrong, though!

Still, I hurt when I get that familiar feeling of being a woman who just doesn't get enough love from her man. I cry and I blame the guy, just like us girls tend to do from time to time. I mope and mumble to my girlfriends, telling them "I pour my love over him, but he never gives me that much back. It's unfair."

Or is it?
Again: Inequality. What if we are gender based different? Nothing we really have chosen, but something that we just simply... are?
Here comes Miji's brilliant metaphor. She said:

"It's like men and women's goblets of emotions are in different sizes from early on. A woman's goblet is always double the size of man's goblet. Therefore, men get satisfied with their relationship faster than women. Their goblet gets full with emotions twice as fast.
This is why women are the ones complaining most of the time about not feeling satisfied and full. This is why women surround themselves with more friends and have more deep, meaningful talks with both family and friends: This way their goblet, too, gets filled to the brim.
In a relationship, many men probably pour all they have from their goblets into their partner's goblet, but however hard they try, the recieving goblet is bigger, and the liquid runs dry half way to the top - And the woman feels as though the man hasn't tried his hardest to make her happy."

I loved Miji's way of thinking, and I told her:

"Hey, it's the other way around too, then! Many women who showers their men with unconditional love end up with the man breaking up because he says she was smothering him. That's when the girl, with her huge emotional goblet, pours that liquid over in a much smaller goblet, the man's. It spills over, it gets too much. The women still has more to give, but the man's goblet has no more room for it."

However we spun the goblet-theory, it all made sense regarding the patterns of most men and women in a relationship.

Women should stop complaining about men's lack of commitment.
Men should try to understand the size of the goblet of emotions that women carry.
This way, understanding can possibly be better reached and love can actually for real begin.

Thank you, Miji, you are such a wonderful person.
<3

Friday, March 18, 2011

När framtiden skrämmer

Det finns en del av Aspergers syndrom som jag på sistone studerat lite extra, och det är den nedsatta förmågan att på ett lite friare, mer svävande sätt, blicka framåt.
Nu är ju inte detta något universalt för just AS, men det var i och med AS som jag verkligen började fundera kring detta.

Har man svårt att blicka framåt blir det lätt att man bygger på något som lättare går att ta på, och det är dåtiden. Man bygger alltså sin framtid utav säkra byggstenar som redan ligger. Jag tror att det kan kännas väldigt tryggt att göra så ibland.

Men vad händer med din "framtid" om du försöker förutspå ditt bröllop, men kommer från en släkt där de flesta är skilda, eller bråkar hela tiden? Eller om du möter din drömpartner men har minnen av förra förhållandet som var hemskt? Bör du inte skaffa barn, fastän du älskar barn, bara för att dina egna barndomsminnen från en brusten familj, gör att du blir rädd och tänker att du inte vill utsätta barn för en skilsmässa?

Genom att bygga på ett brutet förflutet så dömer du din eventuella framtid.

Jag tror att detta tål att tänkas på för alla oss som fruktar en framtid, troligen helt i onödan.

Du måste inte bli forna misstag och smärtor.

Monday, March 7, 2011

Genuspedagogik

När jag gick i årskurs två var könsrollerna redan bestämda kändes det som, och det kändes heller inte som om någon försökte förebygga det på något nämnvärt sätt. Pojkarna jagade flickorna och flickorna jagade pojkarna, och bytte någon sida så blev ordningen rubbad och osynligt obekväm och snabbt återställd till pojke versus flicka igen. Flickorna hoppade hopprep medan pojkarna sparkade boll. När flickorna förvandlades till prinsessor under rasterna så blev pojkarna självklart pirater. Ibland lekte alla tillsammans, oftast åtskilda ändå på något sätt. Det var som om vi hade varsin räls som gick bredvid varandras räls ibland, men som hade helt olika passagerare ombord. Hur som haver så hade vi i stort sett alltid våra typiska genusroller. Det fanns nästan inga undantag, och om ett undantag accepterades så var det eventuellt någon av flickorna som kallades ”grabbig” och blev unik och speciell av den anledningen. Dock var det då viktigt exakt vem det var, inte vem som helst kunde vara ”grabbig”.

I min familj är vi en mamma, en pappa och mina tre syskon. Jag har en storasyster, en storebror och en lillebror. I min familj av både pojkar och flickor, kvinnor och män, har det aldrig varit någon talan om pojke och flicka, blått och rosa. Bar jag rosa var det för att jag tyckte att det var fint, eller för att det var en bekväm kofta som råkade vara just rosa. Den kunde lika gärna varit grön, blå, brun, vit, gul, orange eller lila. Visst lekte jag också med storasysters läppstift och härmade Madonna ibland, men det var minst lika viktigt med bollen som låg i trädgården eller med Orup, som för övrigt var någon av de häftigaste människor jag kände till. Jag ville också ha cowboy-boots i guld!
Mina föräldrar lärde mig aldrig om genusskillnader. Dom var inte direkt några motståndare heller, dom bara brydde sig inte helt enkelt, och det tror jag är det allra bästa sättet att vara mot sitt barn angående genusfrågan. Jag fick vara både cowboy och prinsessa och förstod nog aldrig skillnaden, inte mycket i alla fall.
I skolan blev jag därför tjejen som försökte vara med både pojkarna och flickorna och rubbade den där ordningen som det alltid verkade handla om.

En gång i årskurs två så var alla flickorna igång med en riktigt typisk tjejlek, nämligen häst och ryttarinna. De som var ryttarinnor borstade den (tydligen) vita hästens (tydligen) glittrande man och lärde hästarna att gå fint, alltså dressyr.
Jag hade en kompis som hette Cathrine. Cathrine var ganska grabbig av sig. Hon hade nog inte heller hört så mycket om könsfördelning från sina föräldrar, för hon förstod inte varför pojkarna inte också kunde vara hästar, eller ryttare. Vidare så förstod hon inte varför inte hästarna fick galoppera. Hon ville hellre leka med pojkarna, men det gick ju inte enligt dom, för vi bar ju på farliga tjejbaciller.

Det var då som vi hittade ett fält bredvid skolgården med små runda buskar här och där.
Där förvandlades vi till sabeltandade vita tigrar, byggde bo i buskarna och sprang så fort vi kunde över fältet. Där fick vi galoppera och slapp ha en man som glittrade. När maten tog slut bestämde vi oss för att äta en häst. Vi var ju smidiga tigrar så vi smög oss på flickorna på gården och berättade att vi minsann skulle äta en av deras hästar. Först suckade de, vi förstörde ju deras perfekta lek, men av någon anledning så gick de med på att vi fick äta en häst. Vi var ju vilda djur, det gick inte att ändra på. Vi sade ”rooaaarr”, hästen, som var en flicka som hette Annika som blev lovad att få bli ryttarinna sedan istället, sade ”åhnej hjälp hjälp”. Sedan åt vi, blev mätta och galopperade hemåt igen, in bland buskarna.

När rasten nästan var slut kom fröken springandes mot oss och hojtade nervöst åt oss att vi var tvungna att komma tillbaka eftersom vi var utanför skolans område. Vi sade förlåt och följde med henne. Väl på skolgården väntade en annan fröken på oss. Dessa två bad oss att sätta oss ned på sandlådan och lyssna noga på vad de hade att säga, för nu var de oroliga för oss och vad vi egentligen höll på med.
Därefter berättade de hur opassande vår lek hade varit.
Jag försökte förklara för dem att det bara hade varit en lek och att vi faktiskt inte hade ätit upp Annika. Jag sade att hon hade blivit en ryttarinna istället och mådde jättebra och att det kunde dom se om dom bara gick in i klassrummet. Fröknarna viftade bort mina ord och sade att det inte gällde det riktigt. Dom sade att det hade varit dumt av oss och att vi skulle be om ursäkt till Annika, men mer än så ville dom inte gå in på det. Så, vad ville dom då? Jag och Cathrine var förvirrade.
Cathrine frågade om dom hade blivit arga för att vi hade varit utanför skolområdet, men det var tydligen inte där skon klämde heller.
Sedan kom det:

”Det hade varit bättre om ni lekte häst med de andra flickorna. Eller hoppat hopprep kanske?”
Varken jag eller Cathrine förstod vad dom menade. Tyckte hon att det var för våldsamt? Men... vi hade ju inte rört någon! Pojkarna fick alltså knuffa ner varandra från höga berg, brottas och boxas, men jag och Cathrine fick inte låtsas vara sabeltandade vita tigrar? Det var inte ens delen då vi hade ätit upp en häst som oroade fröknarna, utan att vi hade valt att avvika från häst och ryttarinna-leken, och inte ville hoppa hopprep. Eftersom vi avvek från normen blev de oroliga för vår framtid.

Det blev aldrig något föräldrasamtal angående det hela och tur var väl det. Min mor och far hade stått som frågetecken och inte förstått vad tigrar någonsin hade gjort världen för ont. Hade fröknarna berättat att vi hade ätit en häst, ja då hade dom väl reagerat lite grann, även om det också var ganska så harmlöst. Sedan hade min konservativa farmor förklarat för pappa, och pappa hade sagt ”Jaså...” medan mamma hade blivit sur på farmor som är för konservativ och fokuserad på genusskillnader. Allt som blev kvar att diskussionen/tillrättavisningen från den där dagen på skolgården var två förvirrade andra-klassare som aldrig mer vågade vara sabeltandade vita tigrar. Däremot blev dessa två flickor ändå aldrig helt integrerade i de flickiga lekarna, det bara gick inte. Efterhand kom fler och fler tillfällen där pojkarna och flickorna lekte sida vid sida, och då fick man vara nästan vad man ville. De situtionella genusskillnaderna fortsatte, men gränserna var mer flytande än tidigare. Min teori om detta är att ju äldre vi blev, desto mindre blandade sig fröknarna i det hela. Dessutom fanns det mer män runt oss ju äldre vi blev, i och med fritidsgården och i och med extrapersonal på skolgården.
Men sabeltandade vita tigrar var för alltid förstört.

Att två lågstadielärare brister så grovt i sin pedagogik, och att våra föräldrar utan någon som helst pedagogisk utbildning klarar pedagogiken bättre, säger ett och annat om hur djupt rotat detta med genusskillnader är, vilket hårt grepp det har om oss. Vi vet bättre som pedagoger, vi vet att barnet har rätt att utvecklas nästan som det vill, och ändå är vi där och petar då det gäller pojke/flicka-lekar och färg på kläderna och ”rätt” uppförande beroende på genus. Jag hade absolut fel i att leka utanför skolområdet, och kanske behövs det en läxa eller så om hur illa det kan ses att äta upp sina vänner – även om dom är hästar med glittrande man – men jag hade all rätt att välja bort att vara häst eller ryttarinna.

Jag och Cathrine såg oss som flickor, men på ett hälsosamt sätt. Vi var flickor som kunde allt.
Att hämma denna känsla är att begränsa något bra.
Nyckeln till ett jämlikt samhälle ligger hos oss vuxna, att lära barnen.
Bara vi kan välja att påverka... eller att vara pedagogiska nog att låta bli.

Sunday, March 6, 2011

Open your god damn eyes and...

Some nights my brain works better in English. This is one of those nights. Call me whatever, I don't mind, but this is true. It switches to English when I'm too exhausted to think straight. Anyway.

I'm in limbo.
I'm in that awful place called limbo where nothing seems to work. This has nothing to do with negativity however. I'm not being negative for the sake of it, I'm actually looking at life rather positive. It's just that some days, some weeks and even some whole months can be rather... painful.
I'm in love with my studies, I love my friends, I really like being with my man. I just don't see a future anywhere. This, some people claim, is healthy. This is living now and not for tomorrow.
I agree.
However, with no future, there can be difficulties knowing what to fight for. That's where I stand. I stand in love with life but with no energy to pass that love on to tomorrow. So I wake up late, cancel every plan I have made, and I keep to myself, studying away. I have coffee with friends every now and then, but people say they don't fully recognize me. I'm too weak, tired and silent to be me.
I agree.
There is no energy for tomorrow, for the future plans I always love to make.
Maybe it's the weather, maybe I just have a cold, or a virus clinging on for dear life? Maybe I'm not used to life being just good? Maybe I'm struggling with learning to just live and not try to fix things? I don't know. All I know is that I feel lonely and with no energy.

Argh this sounds stupid. I sound like I'm about to give in and just go into hibernation mode. That's not it!
I'm... rambling. Yes. No! I'm actually trying to say something here, it's just very difficult to do so. One thing is clear, though.
I'm tired of giving without recieving. This doesn't go for everyone I know, please don't read too much into it, this is probably not about you in particular. This probably goes for the people I wish read my blog because they are supposed to love me, but doesn't read it at all. I think this is for them. There are a few out there who should unconditionally love and support me, who really doesn't. I've been fooling myself, trying to make up excuses for their behaviour since I love them so much... but excuses can only take me so far and now I'm tired, sad and exhausted. I give my life for these souls each and every day. I used to be egoistic, I know that, but I have learned a lot lately about other ways of looking at life, and I have changed..! But what about them? How can I not be worth changing at least a bit for? You're all like echoes without originality. You repeat so that you don't have to come up with something by yourself. You have more important things to do than to give your friend some love, huh? For the most part I can take it. For some dark moments here and there... it just doesn't cut it. I'm worth more. I am worth more.

I know I want you all in my life and therefore I keep fighting, lowering my head, catching the bullets that singes my palm.
I know what I want but I still question...
What's in it for me?

Why are the kind words of love and gratitude so hard to pronounce?
I'm a good person.
For the love of whatever you hold dear... Open your god damn eyes and see me before I'm gone.

Attention Deficit Disorder

Mina ögon värker efter att ha läst alldeles för länge igen.
Studierna om Autism och Aspergers har fått vila, nu är det fokus på ADHD, och så har det varit de senaste veckorna. Det är skönt att läsa en fakta-baserad bok eftersom det får tårarna att falla lite mer sällan, vilket i sin tur gör att jag håller fokus uppe längre. Jag är trött på att gråta, samtidigt som jag vet vilken gåva det är att känna så mycket. Det kommer att göra mig till en bra pedagog, jag kommer att bli en sådan eldsjäl. Men det är tungt att gråta mycket.
Attention Deficit Hyperactivity Disorder är det fulla namnet på ADHD, och jag tror att gemene man missar att vissa de kanske känner faktiskt har ena delen av denna tudelade diagnos. Jag tror att de flesta, precis som jag i början, tänker på ADHD som en ung pojke med myror i brallan. Så kan det vara. Den delen är kallad Hyper Activity. Saken är den, att man kan även ha AD-delen av ADHD. Den kallas ADD, Attention Deficit Disorder, och handlar snarare om hypoaktivitet (motsatsen till att vara hyperaktiv) och innebär att man är långsam, sävlig och har svårt med att behålla fokus på saker och ting (Attention deficit).
Sorgligt nog (dock förståeligt) är det inte dessa lugna, tillbakadragna barn och ungdomar som oftast får hjälpen som de behöver. De syns ju inte, de märks ju inte! Det är enkelt att se att något "inte står rätt till" med barnet med ADHD. Detta barn har både problem med att behålla fokus OCH problem med hyperaktivitet. Det nästan, utan att förstå det själv, signalerar att "Hej här är jag och jag behöver er hjälp!".
Barnet med ADD, däremot... Hur signalerar han/hon?

Attention Deficit Disorder...
Värt att tänka på.

Thursday, March 3, 2011

En smygande protest, helt rätt och riktigt

Idag har jag varit på jobbintervju, träffat Elin och pluggat. Jag önskar att det hade inneburit att dagen hade varit produktiv och härlig, men jag har mest bara varit trött. Intervjun kändes bra, vikariepool för förskola, skola och som elevassistent bland annat (ska bara lämna in lite papper sen borde det dra igång).
Träffa Elin var fint som vanligt, men där märkte jag av min trötthet. Jag som är en sån pratkvarn stannade upp då och då och stirrade bara ut i tomma intet. Sedan skulle Elin eventuellt kolla på Åhléns. I vanliga fall skulle jag hängt med, men jag åkte till Martins lägenhet... och somnade i två timmar. Sedan åt jag middag som i en dimma, försökte få mina nya och gamla studier att fungera ihop och så försökte jag nå gamla förskolor om de papper jag behöver, men allt gjordes halvhjärtat och jag var så trött.

Nu har jag istället sett "V" och tredje Spindelmannen och nu ligger jag i sängen, innan klockan tolv.
Detta är min kropp och hjärna som protesterar, och det gör den alldeles rätt i. Godnatt.

Monday, February 28, 2011

Självrannsakan

När man inte kan sova är det skönt att ha bloggen i mobilen. Det blir så enkelt att skingra tankarna en stund utan att för den sakens skull slå på tvn och/eller aktivera hjärnan alltför mycket mitt i natten. På det här viset stannar jag åtminstone i sängen, ligger någorlunda avslappnad och har mörkt omkring mig.

Men sova kan jag inte.

Jag tänker på det här med att leva tillsammans med någon annan, det sociala spelet som inte alls är som man trodde att det skulle vara, utan både sämre OCH mycket, mycket bättre. Rörigt, kan man sammanfatta det som kanske.
Det är lätt att känna att det som inte blev som man så länge och drömskt föreställde sig att det skulle bli, känns som ett nederlag. Det är svårt att inte känna sig misslyckad, eller åtminstone orolig, ibland. Det är vår sociala aspekt som sätts ur spel när livet inte ter sig enligt spelreglerna längre. Vi känner oss ensamma, förvirrade och nedslagna. Dessutom blir vi arga och frustrerade. Vi är ju dom normala, samhället skall rätta sig efter oss.
Problemet är ju bara det att alla, hur olika personligheter och åsikter vi än har, anser sig vara de normala. Tillslut stöter alla på en ny, okänd situation som är stor och allvarlig nog för att vi måste inse att världen kan te sig annorlunda för andra människor, men att det inte nödvändigtvis måste vara fel.

Hjälp, jag vet inte var jag vill komma med detta.

Det är bara det att det nog är bra med lite självrannsakan emellanåt. Man behöver nog reboota, uppgradera och installera ny programvara då och då för att fungera med sin omvärld. Alla måste göra detta. Läs inte den här texten och tänk "Exakt, det är precis vad hon behöver! Har jag ju sagt!", utan inse att vi måste mötas halva vägen.

Ingen människa kan för evigt hålla världsbilden man hade som ung levande och intakt och som den enda sanningen när man faktiskt börjar bli äldre, får mer ansvar och har fler människor runt sig.
Det blir arrogans om man i vuxen ålder inte lyssnar till sin omvärld, fortsätter att korsa sina armar i protest mot nya förslag och infallsvinklar och ständigt argumenterar som om man fortfarande vore sexton.

Nej. Världen förändras, och det gör du också. Glöm inte det.

Sunday, February 27, 2011

Bortglömd?

Det känns som om jag glömt bort min blogg på sistone.
Det har jag inte. Jag vill bara inte fylla den med nonsens bara för att fylla den.
Jag återkommer snart. You have my word.

Friday, February 18, 2011

Autism: The Musical

http://www.autismthemusical.com/

Jag såg just en dokumentär, tack vare tips från en vän till mig, Mira.
Jag har gråtandes tagit mig igenom den, och tårarna var inte smärtsamma, utan av kärlek.
Den handlar om en kvinna som har en son med autism, och hon startar ett teaterprojekt för barn med autism (och några har aspergers). Föräldrarna till barnen är inblandade i projektet, och under vissa repetitioner med utbildad personal, får föräldrarna tex sitta i "Föräldrarnas rum", vilket är ett avskilt rum, där de får en chans att prata med likasinnade, alltså de andra föräldrarna i projektet, få ut sin sorg och sin lycka och allt vad de bär på, utan att det behöver gå ut över barnen som istället lär sig nya saker i rummet bredvid. Barnen är otroligt väl omhändertagna, respekterade och inte särbehandlade. Alla är de olika, alla vill de framåt.

Jag ska inte berätta för mycket, för jag vill att alla skall se denna.
Har man en typisk bild av autism, så MÅSTE denna ses. Allt du hade för dig om denna neurologiska nedsättning kommer att ställas på tvären och ifrågasättas, och du kommer efter filmens 93 minuter att vara varm i kroppen och i hjärtat.

Om sju dagar får jag mitt studielån.
Då beställer jag DVDn.
Sedan skall den lånas ut till nära och kära tills den blir alldeles sliten.

Tuesday, February 15, 2011

Möjligheten

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Jag har inte glömt bort, det har bara varit lite mycket annat i luften, kroppen och själen på sistone.
Dels har jag haft en personlig berg-och dalbana, dels har jag varit på kurs uppe i Umeå. Bägge delar har varit givande, om än mycket krävande emotionellt.

Umeå fick mig att inse en gång för alla att jag äntligen har hittat rätt här i livet och att jag inte återigen behöver byta bana, utan tryggt kan tåga vidare framåt.

På det privata planet är det egentligen som vanligt tumultartat, min egna lilla cirkus, men jag mår bättre nu än på länge. Det har att göra med stark självinsikt, att äntligen våga bryta dåliga mönster, rannsaka sig själv, stå rak i ryggen angående sina egna åsikter, våga ta mothugg och sluta vara rädd för en oviss framtid. Jag släpper taget nu. Jag följer energin dit den tar mig, hur new age det än låter. Jag kan inte förutspå framtiden, jag kan inte se eller planera den, och kan därför heller inte alltid vara bra på den. Och det är normalt, och det är OKEJ.

För mig var det spännande att läsa om tydliggörande pedagogik, om hur barn med tex autism är rädda över en framtid de inte kan se utstakad framför sig. De vill visualisera den innan de ger sig på den, annars är det ett för stort steg. Det var som en ren uppenbarelse att inse att jag till en viss grad gör precis likadant. Jag vill helst se stället på bild dit jag ska innan jag hamnar där (tex Umeå Östra station kollade jag upp på bild för att slippa vara nervös hela resan upp angående en destination jag inte visste någonting om), eftersom jag annars får en negativ bild av hela alltet. Allting faller om jag inte är förberedd, TROR jag.

Att jag som verkligen har möjligheten till att logiskt tänka bort denna ångest över den ovissa framtiden, att jag inte kämpar allt vad jag kan för att släppa ångesten, det gjorde mig arg på mig själv. Har jag möjligheten att släppa taget, så måste jag.

Det är bra, till en viss gräns, att jag har levt så. Det gör mig mer förstående och sammanlänkad med dom som jag i framtiden skall arbeta med, men som alla vet: Kan man inte ta hand om sig själv, så kan man knappast ta hand om någon annan.

För mig är det dags att växa, våga och leva här och nu, för jag har något som inte alla har, åtminstone inte lika lättillgängligt:

Jag har MÖJLIGHETEN.

Thursday, February 10, 2011

Umeå ending

Imorgon är min sista dag på Umeå universitet för den här gången. Resan har varit trevlig och jag gillar Umeå. Föreläsningarna är dock inte som jag förväntade mig. Jag lär mig inget nytt. Kanske handlar det om att jag är riktigt bra påläst? Vi får hoppas det. Kursdeltagarna verkar trevliga, huvudlärarna likaså. Vandrarhemmet är bra och fiken är fina att studera på. Som sagt sista dagen imorgon. Vi delas in i grupper som vi sedan över nätet ska jobba i. Jag antar att det blir då det verkliga arbetet sätter igång. Jag tror det är i inlämningsuppgifterna, både i gruppen och framförallt enskilt, som fokusen ligger.

Och jag känner att jag ligger bra till. Det känns tungt och det känns mycket, speciellt då jag inte kan låta bli att blanda in hjärta i allt jag gör, men det känns rätt och jag hör hemma.

Det ska bli skönt med Stockholm igen, men Umeå är fint. Nu borde jag sova, vad är det med mig? Upp om fem timmar.
Godnatt.

Monday, February 7, 2011

När diagnosen blir en trend

Jag tycker om "I rymden finns inga känslor". Den är fin. Den är till och med jättefin. Den förklarar något viktigt för den större massan, den där massan som inte orkar fördjupa sig, men likförbannat behöver förstå. Då drar man till med alla överstereotypiska drag som man kan komma på. Simon, killen med aspergers som filmen handlar om, är nästan på gränsen till autistisk emellanåt. Han är gjort för den bredare publiken som inte orkar engagera sig men som ändå vill säga att dom minsann förstår. Det tycker jag inte om med filmen. Det gör att aspergers blir en trend som man påstår sig veta något om. Det är inte bra alls.

Jag har en pin på min väska med autism-bandet på. Alltså som rosa bandet fast med pusselbitar. Jag tycker om den för att aspergers, autism och adhd betyder något för mig. Det gjorde det innan filmen kom, det kommer det fortsätta att göra även när filmen blir dammig i folkens bokhyllor och trenden av att vara "autism- och aspergersmedveten" glöms bort och ersätts av nästa sak som man "ska" vara förstående och lojal till. Men just nu känns min fina pin fånig eftersom jag känner mig lika påläst som den stora massan om autism och aspergers (alltså inte alls, bara en film som man insåg att man "ska" hålla med om och "vara medveten" om) trots att jag i själva verket är ganska väl påläst, på riktigt intresserad och på riktigt brinner för detta.

Det är inne att göra saker till en trend, saker där man själv kan känna att man har gjort en insats och bidragit till någon slags förbättring i samhället. Man ser en film, skaffar sig en pin och nickar "medvetet" när det talas om ämnet i fråga; Miljön, Barack Obama, fattigdom... eller kanske aspergers.

"I rymden finns inga känslor" blev Guldbagge-nominerad och nu påstår sig alla veta vad aspergers syndrom är. Innan brydde sig inte den allmänna massan. Nu har diagnosen blivit en trend.
Jag slår vad om att tröjor med "I love my aspie" och "Autism is beautiful" inte är långt borta nu.


....... Varför inte bara "I love my kid?"

On The Positive Note

Nu blir det lite aspergers igen efter mycket om autism och adhd.

Jag hamnade på en sida för några dagar sedan för människor som på ett eller annat sätt har något att göra med någon som har aspergers syndrom. Kvinnan som hade skapat sidan hade en film för att locka dit folk som hon hade lagt upp som ett youtube-klipp.
http://www.youtube.com/watch?v=ozPA0tDZAhE

Sidan heter nåt i stil med "The Asperger Wife" och är... fruktansvärd.
I början hörs en ensam fiol spela i bakgrunden medan en gråtande Betty Boop med den efterföljande texten "Is this you?", syns, följt av texter som säger "There's always hope" och "Do you often feel like you want to cry in a pillow?".
Den är så nedlåtande att jag vill slå henne på käften och sådant säger jag aldrig annars.

Jag tror att jag rent allmänt efter att ha lärt mig om aspergers har ett par saker som jag vill säga som en slags väldigt nödvändig motvikt till sådant där strunt, men först bör jag väl även säga att, okej, hon har det säkert inte helt lätt om hon är gift med en man med aspergers. Jag kan väl ge henne det. Jag har läst många berättelser om kvinnor i förhållanden med män med aspergers och det tar på krafterna. Men vad hände med att det tar på krafterna hos mannen då? Vart i sitt überamerikanska housewife-klipp visade fru aspergerwife det? Ingenstans. Kanske står det på hennes hemsida, men jag besöker den inte av ren självbevarelsedrift. Nog om detta, nu över till det jag vill att inlägget verkligen ska handla om:

On The Positive Note - Konsten att sluta klaga och börja upptäcka det vackra

Aspergers syndrom är inte lätt för en neurotypisk person att leva med, varken som partner, förälder, släkt, vän, lärare eller kollega, men det är troligen exakt samma sak för en AS angående en NT! Varför tänker folk så sällan på det och klagar sedan bara en massa? Jag har läst otaliga inlägg från kvinnor som har män med aspergers syndrom som beter sig som offer, som om mannen vore elakast i världen.

När jag läser om en person med aspergers, eller de gånger som jag står öga mot öga med någon som har aspergers, ser jag detta:

En person som visst är bra på att kommunicera, om man bara gör det på bägges villkor, inte bara på mina.
En person som är smart och har en fokus och ett driv som jag skulle kunna döda för att få. Till exempel lärde sig en fyraårig pojke mitt touchscreen på två minuter och lade sedan pussel på min mobil under hela tiden som jag satt barnvakt. Hans jämnåriga på dagis blev så distraherade av alla kompisarna och lade vikten mer i att kolla in alla lekar och vara säkra på att de inte hamnade utanför, att de enklaste instruktioner försvann ut i etern. Fokusen på ett eller några specialintressen är fantastisk enligt mig. Jag älskar att se kreativiteten inom deras områden flöda. Jag tappar bort mig för snabbt och tappar tålamodet alldeles för lätt.
Jag ser även en person som är lojal och ärlig, inte för att han eller hon aktivt strävar efter att vara detta, utan för att det kommer sig av sig självt! Det bara finns där och är viktiga riktlinjer i livet. Hur trygg kan man inte känna sig då?
En person med aspergers är rolig i sitt sätt att logiskt tolka sin omvärld, och det säger jag med kärlek. Jag älskar ju att diskutera saker, och att höra dessa logiska förklaringar på saker i min egen vardag som jag, med min emotionella hjärna, krånglar till så himla ofta, bidrar starkt till att göra mig lugnare och stabilare som människa. Logiken i att inte stressa upp sig för att man ändå inte kommer fram snabbare har med stor sannolikhet sänkt min puls och gett mig mer hälsa tillbaks.

... Jag menar att en aspergare har ett gott hjärta som är varmt, även om det kan verka kallt. Är det kallt kan man fråga varför det är så och lita på att man får ett ärligt svar.
Tänk er det, flickor! En pojkvän som inte ljuger, hur vore det??
Då blir man extra arg på kvinnan som tydligen är gift med en aspergare och har mage att klaga. Till henne säger jag bara:
Du har rätt att vara ledsen, känna dig ensam, förvirrad och förlorad ibland, men lär dig att analysera din situation, att läsa på, höra dig för, se till att få hjälp från någon med kunskap inom området...

... och sluta för guds skull att leka martyr.

Sunday, February 6, 2011

Min första uppsats i ämnet autism och ADHD

Uppsats 1, Umeå Universitet
Autism, aspergers, AD/HD och DAMP ur ett pedagogiskt perspektiv
6 februari 2011

”Stjärnor, linser och äpplen”
”En riktig Emil”

Jag valde att börja med boken ”Stjärnor, linser och äpplen, om Susanne Schäfer som har autism.
Min bild av autism före boken var nog en väldigt allmän, stereotypisk bild av det, den om att de som har autism är som i sin egen värld, att de lever i en glasbubbla, inte hör oss andra så bra och skriker alarmerat om någon rör vid dom. Jag hade nog föreställningen om ”vi och dom” och visste väldigt lite om hur man kommunicerade med barn, ungdom och vuxna med autism. Dessutom så trodde jag ganska så säkert att nästan alla med detta handikapp var savanter, det vill säga att de var på ett eller annat sätt överbegåvade inom sitt specialintresse och kunde briljera med det inför oss andra. Det lilla, som jag genom min fattiga kunskap visste om autism, har nog sanning i sig om man drar det extremt hårdnackat över en och samma kam. Men det ska man ju aldrig göra. Alltså var det lilla väldigt barskrapat, innehållslöst och fel.

Att ”Stjärnor, linser och äpplen” är en självbiografi slog hål på min tanke och tro nummer ett. Susanne hade ju skrivit en bok om sitt möte med oss andra, en hel bok! Hon lever lika mycket i den här världen som jag gör, även om vi dock ganska ofta uppfattar olika saker i den på väldigt olika sätt. Vi kanske lägger märke till olika detaljer och väljer att lägga vår fokus på olika plan, men i någon glasbubbla i någon slags annan värld lever Susanne absolut inte.
Sedan så kommunicerade hon visst med ”oss andra”. Då försvann mitt tänk om ”vi och dom”. Susanne har nedsatt interaktionsförmåga och hon behöver hjälp med livets alla sociala regler för att inte känna sig alltför utanför och för att kunna fungera i samhället, detta är sant, men hon både vill och försöker kommunicera med sin omvärld. Bara för att det är svårt för henne, betyder inte att hon inte vill. Detta i sin tur betyder även att jag mycket väl kan kommunicera med både barn, ungdomar och vuxna med autism, så länge jag lär mig deras spelregler (precis som dom kämpar med att lära sig mina), är tålmodig, förstående och pedagogisk. Allt hänger på att ha tillräcklig kunskap om autism, och har man det så är kommunikation oftast möjlig. Undantag för denna regel finns såklart, men undantag finns i allt, inte bara inom autism.

Att tro att alla med autism är savanter var också något som jag slog hål på i och med Susanne. Susanne var fantastiskt begåvad inom sina specialområden och skulle mycket väl kunna slå folk med häpnad med sina kunskaper om universum, eller fått folk att le över hur hänförd och dedikerad hon var över sitt jobb, att noggrant slipa linser, men någon savant var hon inte. Hon bara riktade all sin energi i en specifik riktning, något som är ett kännetecken för människor med autism. Kunde jag göra detsamma utan att bli distraherad av känslor i tumult, funderingar på framtiden, ljud runtomkring mig och det vardagliga, ständigt pågående sociala spelet, så skulle nog även jag kunna briljera inom ett visst utvalt ämne. (Det finns eventuellt biologiska faktorer som också spelar in här och som jag ännu inte kan tillräckligt mycket om för att förstå helheten perfekt, så ursäkta om jag än så länge spekulerar fritt och utan veteskaplig grund).

När jag var färdig med ”Stjärnor, linser och äpplen”, så läste jag ”En riktig Emil”. Detta är en biografi skriven av en mamma, om sina söner, och speciellt om sonen Johan. Johan är yngst och har diagnosen AD/HD. Mamman berättar om hennes kamp för att få diagnosen fastställd, om allas blickar och oförståelse, om att känna sig otillräcklig och dålig som mor, om att lära sig att ta hand om sig själv innan man är kapabel till att ta hand om någon annan, men framför allt om en vacklande men stark kärlek till ett barn lika oberäknelig som vinden eller det öppna havet.

Innan jag läste ”En riktig Emil” var min uppfattning om AD/HD vag och, precis som med autism, ganska stereotypisk. Jag tänkte mig en ung pojke som var hyperaktiv, hade svårt att fokusera och koncentrera sig, slängde saker runt omkring sig och hade svårt att lära sig saker. En pojke med ”myror i brallan”-syndromet.
Och ja. Detta stämmer ganska väl. Dock är en person med AD/HD mycket mer än bara detta.
Till att börja med är det ju fel att säga ”Jag tänkte mig en ung pojke...” när både flickor och pojkar kan få denna diagnos. Sedan kan man vara antingen hyperaktiv eller hypoaktiv, alltså raka motsatsen till ”myror i brallan”, att vara underaktiv. Då är man snarare så lugn och passiv att även det blir ett funktionshinder, eftersom dessa barn och ungdomar blir initiativlösa, ber inte om hjälp och därför lätt blir bortglömda. Om hypoaktivitet står det visserligen ingenting om i boken, men jag ville ändå ta upp det här, då uppsatsen i grund och botten handlar om min syn då och nu på AD/HD, och nu jämfört med då har jag lärt mig om hypoaktivitet. Johan, barnet i boken, var dock hyperaktiv, överaktiv.

Något jag heller inte visste om AD/HD var hur allvarligt det kan bli, hur många barn som inte klarar av att bo hemma på heltid och hur många som inte blir särskilt mycket bättre, eller som man smidigare borde uttrycka det, inte kan bli särskilt positivt integrerade i det samhälle som de lever i. Jag hade ingen aning om hur aggressivt ett barn med AD/HD kunde bli och jag visste inte alls att det var så många mentala spärrar, som vi andra har, som helt är ur funktion hos barnet med AD/HD. I min värld var det ju bara en fråga om lite för mycket spring i benen...
Myten om ”Emil, din förgrymmade unge!”, om det hyperaktiva barnet som ställer till med hyss som vi skakar på huvudet och ler åt, krossades mot verklighetens ”Emil”. I detta fall hette han Johan och har både sparkat kompisar på förskolan hårt i huvudet, kastat sten mot fönster och helt ogenerat kallat snälla människor för ohyggliga saker. Han har fått sin mamma att i mörka stunder önska att han inte fanns eftersom det vore lättare till och med för honom själv, och han har förtvivlat velat dö för att ingen förstår honom.
Hans liv, och familjens liv, var ett kaos tills rätt hjälp (och medicinering) fanns att få, och livskvalitén för alla inblandade blev många gånger innan dess helt körd i botten.
Att vara ett barn med AD/HD är en ständig kamp mot ett kaos man inte förstår, mot en oförutsägbar värld utan ordning och mot ett folk utan förståelse. För alla inblandade är det en minst lika stor kamp. Att bli kallad för ”elak och ful” kan få den tappraste av föräldrar att helt tappa tron på kärleken och att den skall övervinna allt.

AD/HD (och DAMP) var den gren inom denna kurs jag först ägnade minst tid åt, eftersom jag trodde att den behövde minst fokus och förståelse. Efter att ha läst den hjärtskärande biografin om Johan, hans mor, bror och nära och kära, så har jag insett hur många bottnar diagnosen AD/HD har. Den kräver, precis som både autism och aspergers syndrom, att jag återigen lär mig deras spelregler (precis som dom kämpar med att lära sig mina), är tålmodig, förstående och pedagogisk. Allt hänger på att ha tillräcklig kunskap om AD/HD, och har man det så är kommunikation oftast möjlig.
Det är mitt jobb att organisera och strukturera barnets ”brinnande hjärna”. Allt hänger på min tillräckliga kunskap för att jag skall kunna fungera som barnets lugna, trygga plattform in i framtiden.

Böcker som ”Stjärnor, linser och äpplen” och ”En riktig Emil” som är skrivna av någon med ett funktionshinder eller av någon som dagligen handskas med ett funktionshinder, ger oss en emotionell inblick in i deras värld istället för att bara distanserat läsa fakta.
Alla kan lära sig ett språk eller en kultur genom att läsa och lära i bokform, men alla vet att vi verkligen greppar sammanhanget genom att resa till landet i fråga och faktiskt leva mitt ibland det som böckerna berättar om. Dessutom blir en bok skriven av en japan som berättar om hur det är att vara just japan i det moderna Japan, mycket bättre än om en svensk som är där på språkresa försöker anamma det riktigt japanska. Vi kan alla lära oss ett matrecept utantill, men vet vi någonsin hur det smakar i praktiken om vi bara kan teorin?

Att läsa något som någon skrivit i första person om till exempel autism eller AD/HD är att få komma nära inpå och verkligen känna hur de känner sig. Biografier påverkar i allra högsta grad människors förhållningssätt, attityder och handlingar gentemot människor med funktionshinder på ett mycket positivt sätt.
Att ha med dessa böcker som en del i vår utbildning är utan tvekan det bästa ni kunde ha gjort för att inleda terminen på bästa möjliga sätt.

Tackar så hjärtligt.

Uppsatser, cola och milkshake

Nu skrivs det uppsats för fullt inför Umeå-dagarna. Jag lägger upp den här sedan kanske.
Hade för övrigt en upplyftande, positiv dag idag. När det är mörkt ute kan det vara svårt att hålla känslorna i styr och humöret på topp. SAD heter det. Seasonal Deprivation Disorder. Jag har det inte, tror jag. Jag bara menar att jag förstår att det kan bli ett rent litet helvete att ha och att det bör tas på allvar. Att leva i Sverige under en vinter kan driva vem som helst till tårar i mörka stunder då solen inte skiner ordentligt under en hel dag. Just därför ville jag skriva att jag har haft en fin dag idag. Det kändes viktigt på något sätt. Sådana finns också. Glöm inte de fina, enkla stunderna i livet. Ibland kan en cola och en milkshake tillsammans med en god vän vara minst lika givande som en solig och varm sommardag i Humlegården.

Wednesday, February 2, 2011

Umeå awaits

Kvällen den 8e februari, om alltså en vecka ungefär, sätter jag mig på ett natt-tåg mot Umeå. Den 9-11 februari är det heldagar på Umeå Universitet med seminarier och diskussioner om autism, aspergers syndrom och adhd/damp. Det ingår tre tillfällen (första gången tre dagar, andra och tredje gången två dagar vardera) på plats i Umeå, och första resan närmar sig nu.
Det skall bli otroligt spännande och väldigt tillfredsställande. Jag har läst på så mycket, observerat och bubblar av frågor. Första seminariet gäller aspergers syndrom, efter det autism. Det ska bli så skönt att höra kunniga människor diskutera något som jag verkligen på riktigt är intresserad av. Jag känner på mig att jag kommer beundra dessa föreläsare och att jag kommer att få ut mycket av mina resor.

I väntan på avresa förbereder jag mig allt jag kan gällandes terminologi, förståelse och pedagogik.

Umeå awaits.

Saturday, January 29, 2011

Ignorans

Någon kille på tåget, till sina kompisar:
"Men vaddå, hade han aspergers eller?"
Kompisen svarar självsäkert:
"Nej, aspergers, det är då man bara kan göra en sak i taget."
"Jaha..."

Jag slår däremot vad om att DOM bara kan göra en sak i taget, med tanke på den fantastiska "kunskap"/ignorans de bevisligen besitter.

Jag är glad över att inte vara deras vän. Jag hade skämts i denna stund annars.