Länge sen sist, mycket att göra

Stackars blogg. Alldeles ensam och övergiven i nästan två månader. Tyvärr är det så i vuxenvärlden, man får då och då kompromissa bort sånt man helst av allt vill ägna sig åt. Men världen bär med sig så mycket gott att det känns rätt så okej ändå.

Sen sist har jag börjat arbeta för ett bemanningsföretag som har slussat runt mig kors och tvärs över stan som förskolevikarie. Vissa ställen har varit jättefina, andra... Not so much. Det behövs mer pengar och mer engagemang i Stockholms förskolor. Bra är däremot att det även finns varmt strukturerade ställen som kan fungera som en perfekt mall för hur alla förskolor bör drivas.
En sådan har jag nu fått anställning på som fast vikarie fram till 17 juni. Barnen mår bra och utvecklas eftersom pedagogerna faktiskt är väldigt pedagogiska. De är dessutom trevliga och varma mot både barn och kollegor. Miljön är god och utan värre stress. Alla trivs. Jag blir så glad.

I övrigt har jag skrivit klart en någorlunda b-uppsats i kursen om autism, aspergers och adhd. Hur jag ska presentera den har jag ingen aning om. Man kan lugnt säga att jobb och studier samtidigt har gjort mig ganska uppgiven och trött mellan varven. Jag har helt enkelt inte hunnit med i den utsträckning som man bör. Men jag har gjort mitt bästa och åker på måndag till Umeå för sista gången. Hoppas mina åhörare är beredda på ett kort, nervöst föredrag med mycket hjärta och alldeles för lite akademisk touch.

Hur pengar sätter stopp för utveckling och välbefinnande utan att inse det

I förrgår samt igår var jag på en skola, på sexårsverksamhet. Min vikariepool hade sagt att "det är väl som en lite längre samling bara" och jag gick dit. Men att det inte satsas tillräckligt för förskolor och skolor märktes snart.
Jag blir mycket sällan stressad med barn. Jag kan bli trött, irriterad och varm men inte stressad och handfallen. Här var grupperna enorma och personal syntes väl till men ytterst lite. Barnen kom från överallt i världen och med alla slags humör man kan ha. De slog varandra hårt, måttade sparkar mot varandras huvuden efter att först ha fällt varandra, tvekade inte att hotfullt leka massaker med låtsasvapen, reta vännerna för att de var tjocka, bögar, horor eller efterblivna. Skrev "Jag ska döda er allihopa era jävla as, plocka isär er och kolla ert blod." Var man snäll blev man puttad mot väggen, slagen eller nedvärderad.

... Jo sade jag att det var sexåringar?

Sade jag dessutom att på grund av personalbrist (på grund av PENGAR) så blev jag själv med allt jag skrivt ovan, i en klass där jag kunde namnet på en, högst två barn, i två timmar, till exempel under lunch och mellanmål och ute på en gård utan stängsel?

Det är INTE okej om vikarien är ny. Absolut inte okej.

Men så är det när det inte satsas på förskola och skola. Då blir det såhär. Vill du ha råd att överhuvudtaget driva skolverksamhet behöver du få in fler elever, eftersom elever är lika med pengar. Pengar behöver du för att förskolan eller skolan skall överleva, men överlever den verkligen om standarden och kvalitén sänks? Är det värt alla surt sparade slantar om barnen är så stressade att de inte hinner uppfatta vad som händer på lektionerna eftersom de är så upptagna med att bli mobbade, med att huka sig för att inte få pennor, pennvässare och böcker i huvudet, måste vara hårda och kalla och tuffa för att klara sig och får ett hånskratt tillbaks om man säger att man tycker att det är roligt att lära sig och dumt att slåss?
Lär man sig någonting alls när läraren är ensam med femton barn som redan vid sex års ålder har lärt sig konsten att gå emot de auktoritära och se dem som ett hot snarare än en trygghet?

Lär man sig någonting om miljön blir oacceptabel på grund av insparande av pengar?
Är det inte bara ett sätt att senarelägga kostnader som kommer ta sig uttryck i psykisk ohälsa, dyslexi, våld och kriminalitet? Är det inte vårt jobb att se till att en skola med så pass unga barn inte får se ut såhär?

Jag tycker det är intressant att arbeta via personalmäklare som vikarie. Man får se så mycket. Det är även sorgligt att se dessa enorma grupper i både förskola och skola, och avsaknaden av personal.
Barn behöver struktur, inte för att dom är hemska individer med horn, utan för att rutiner och regler ger en känsla av trygghet inför en lång dag med mycket att göra. Barn behöver också få höras, och det gör man i en lagom stor grupp. Femton barn är absolut okej, men inte på en pedagog. Femton barn är okej om alla får höras, men så är det oftast inte idag.

STRUKTUR.
MINDRE GRUPPER.
MER PERSONAL.

Detta börjar bli mitt mantra alltmer och mer.

"Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Idag jobbade jag på en förskola med en massa goa barn och en del go personal.
Positivt var att de flesta barnen var väldigt enkla att ha och göra med. De lyssnade, kramades, skojade och slutade när det var dags att sluta. Det som på förra förskolan var ett stort problem - att samordna städning - var här inget problem alls. Jag hann knappt säga att vi borde börja förrän barnen hade städat undan efter sig. De var även väldigt självgående med påklädning för att gå ut och så vidare. Mycket pigga, duktiga små individer. Jag antar att jag har personalen att tacka för mycket av detta, så tack.

Däremot gör det mig väldigt ledsen att här få tydliga exempel på hur dålig information pedagoger idag har om diagnoser som autism, aspergers syndrom, adhd och ocd:

Jag kom dit åtta på morgonen, hälsade på personal och barn och frågade med en gång om det fanns något barn vars föräldrar hade speciella regler, någon med någon allergi och framför allt om det fanns någon diagnos som jag borde veta om. Förskoleläraren ryckte lätt på axlarna och sade "Diagnos? Äh, möjligtvis nån nötallergiker då."

Det fanns en mycket speciell pojke där. Världens mysigaste pojke. Ville kramas hela tiden, hålla handen och vara med mig. Till en början var det sött. Sedan upptäckte jag att han hade kraftig separationsångest. Man märkte dessutom att han hade, eller åtminstone en gång hade haft, kraftiga språkproblem. Han fick liksom ur sig orden fast med ansträngning, man kunde ana att det har varit värre förut. Det som från början var fint att han ville hålla i handen blev efterhand ett krampaktigt grepp. De gånger jag gick åt ett annat håll utan att han hann se det ledde till att han letade upp mig. Ibland bytte han till någon annan fröken, men alltid någon fröken, mest mig denna dagen. Denna pojke var en av de största på avdelningen (som för övrigt inte var uppdelad, utan barn från 1-5, fyrtio barn, springandes runt runt i en anarki utan något vettigt schema... en annan sak som jag tyckte riktigt illa om). Han skulle fylla sex i höst, sade han. Jag vet inte om han menade fem, men jag börjar tro att det faktiskt är sex han ska fylla. Han var dessutom kraftig. Inte som i tjock, utan bara stor. Stort ansikte och så vidare.

Vid mellis satte sig denna pojke vid kortsidan av ett bord, där tidigare en annan vikarie hade suttit. Vikarien kom och sade lite skämtsamt åt pojken att nu skulle minsann hon sitta där och inte han, något som hade fått andra barn att skratta och säga "nähäääääeeejjj!!". Pojken blev istället helt förvirrad, satt bara kvar och tårarna började falla. Den här gången fanns det en vettigare förskolelärare i närheten. Hon bad vikarien att ta en annan plats och förklarade att han alltid satt där och det var bäst för att han.... Jamenvisst: För att han hade diagnosen ADD.

Pojken var ledsen hela mellis igenom och fick knappt i sig någonting alls.
Han var nervös inför vikarien, en vikarie som han tidigare under dagen hade haft roligt med, och han kunde nu nästan inte släppa taget om mig alls. Vikarien skämdes också. Jag förklarade vad ADD var och hon undrade varför man inte får ett häfte om sånt här när man skickas ut på det här sättet. Det undrade jag också.
Inte förrän jag beordrade pojken att hjälpa mig att duka av så släppte hans ångest och även vikarien fick vara med på ett hörn. Hon höll sig en bit bort och sade "Bra" och "Duktigt" när pojken torkade borden eller gav henne filmjölkspaket och smör.

Att komma som ny till en arbetsplats där det finns ett barn med en diagnos och att mötas av personal som helt nonchalerar vikten i att berätta om någon sådant här, det gör mig mörkrädd.
På vem ligger ansvaret att sprida informationen om dessa diagnoser?
Hur kommer det sig att en utbildad barnskötare inte kan förmedla hur läget är, så att barnet får en så stressfri miljö som möjligt?

Nötallergi var det för övrigt inte heller någon som hade.
Tack och lov att det barnet berättade för mig på egen hand medan jag hällde upp vanlig mjölk att "Jag är sån där laktossintelorant...intolor... intilorant..."

Miji's goblet-theory

I have a good friend named Miji. We meet pretty often and discuss a lot of things, but one topic always comes up: Men and women and how different we tend to be when it comes to handling emotions.
We don't mean that in a bad way, though. We are actually pro inequality regarding emotions. Men and women are different, just face it. Men and women will, in general, disagree pretty often about the ingredients of a good relationship. Women will, again in general, always crave more.
Both Miji and I have come to terms with this. That fact alone doesn't bother us. We want gender equality but we want it in politics, salaries and those kinds of things. Emotional inequality is nothing wrong, though!

Still, I hurt when I get that familiar feeling of being a woman who just doesn't get enough love from her man. I cry and I blame the guy, just like us girls tend to do from time to time. I mope and mumble to my girlfriends, telling them "I pour my love over him, but he never gives me that much back. It's unfair."

Or is it?
Again: Inequality. What if we are gender based different? Nothing we really have chosen, but something that we just simply... are?
Here comes Miji's brilliant metaphor. She said:

"It's like men and women's goblets of emotions are in different sizes from early on. A woman's goblet is always double the size of man's goblet. Therefore, men get satisfied with their relationship faster than women. Their goblet gets full with emotions twice as fast.
This is why women are the ones complaining most of the time about not feeling satisfied and full. This is why women surround themselves with more friends and have more deep, meaningful talks with both family and friends: This way their goblet, too, gets filled to the brim.
In a relationship, many men probably pour all they have from their goblets into their partner's goblet, but however hard they try, the recieving goblet is bigger, and the liquid runs dry half way to the top - And the woman feels as though the man hasn't tried his hardest to make her happy."

I loved Miji's way of thinking, and I told her:

"Hey, it's the other way around too, then! Many women who showers their men with unconditional love end up with the man breaking up because he says she was smothering him. That's when the girl, with her huge emotional goblet, pours that liquid over in a much smaller goblet, the man's. It spills over, it gets too much. The women still has more to give, but the man's goblet has no more room for it."

However we spun the goblet-theory, it all made sense regarding the patterns of most men and women in a relationship.

Women should stop complaining about men's lack of commitment.
Men should try to understand the size of the goblet of emotions that women carry.
This way, understanding can possibly be better reached and love can actually for real begin.

Thank you, Miji, you are such a wonderful person.
<3

När framtiden skrämmer

Det finns en del av Aspergers syndrom som jag på sistone studerat lite extra, och det är den nedsatta förmågan att på ett lite friare, mer svävande sätt, blicka framåt.
Nu är ju inte detta något universalt för just AS, men det var i och med AS som jag verkligen började fundera kring detta.

Har man svårt att blicka framåt blir det lätt att man bygger på något som lättare går att ta på, och det är dåtiden. Man bygger alltså sin framtid utav säkra byggstenar som redan ligger. Jag tror att det kan kännas väldigt tryggt att göra så ibland.

Men vad händer med din "framtid" om du försöker förutspå ditt bröllop, men kommer från en släkt där de flesta är skilda, eller bråkar hela tiden? Eller om du möter din drömpartner men har minnen av förra förhållandet som var hemskt? Bör du inte skaffa barn, fastän du älskar barn, bara för att dina egna barndomsminnen från en brusten familj, gör att du blir rädd och tänker att du inte vill utsätta barn för en skilsmässa?

Genom att bygga på ett brutet förflutet så dömer du din eventuella framtid.

Jag tror att detta tål att tänkas på för alla oss som fruktar en framtid, troligen helt i onödan.

Du måste inte bli forna misstag och smärtor.

Genuspedagogik

När jag gick i årskurs två var könsrollerna redan bestämda kändes det som, och det kändes heller inte som om någon försökte förebygga det på något nämnvärt sätt. Pojkarna jagade flickorna och flickorna jagade pojkarna, och bytte någon sida så blev ordningen rubbad och osynligt obekväm och snabbt återställd till pojke versus flicka igen. Flickorna hoppade hopprep medan pojkarna sparkade boll. När flickorna förvandlades till prinsessor under rasterna så blev pojkarna självklart pirater. Ibland lekte alla tillsammans, oftast åtskilda ändå på något sätt. Det var som om vi hade varsin räls som gick bredvid varandras räls ibland, men som hade helt olika passagerare ombord. Hur som haver så hade vi i stort sett alltid våra typiska genusroller. Det fanns nästan inga undantag, och om ett undantag accepterades så var det eventuellt någon av flickorna som kallades ”grabbig” och blev unik och speciell av den anledningen. Dock var det då viktigt exakt vem det var, inte vem som helst kunde vara ”grabbig”.

I min familj är vi en mamma, en pappa och mina tre syskon. Jag har en storasyster, en storebror och en lillebror. I min familj av både pojkar och flickor, kvinnor och män, har det aldrig varit någon talan om pojke och flicka, blått och rosa. Bar jag rosa var det för att jag tyckte att det var fint, eller för att det var en bekväm kofta som råkade vara just rosa. Den kunde lika gärna varit grön, blå, brun, vit, gul, orange eller lila. Visst lekte jag också med storasysters läppstift och härmade Madonna ibland, men det var minst lika viktigt med bollen som låg i trädgården eller med Orup, som för övrigt var någon av de häftigaste människor jag kände till. Jag ville också ha cowboy-boots i guld!
Mina föräldrar lärde mig aldrig om genusskillnader. Dom var inte direkt några motståndare heller, dom bara brydde sig inte helt enkelt, och det tror jag är det allra bästa sättet att vara mot sitt barn angående genusfrågan. Jag fick vara både cowboy och prinsessa och förstod nog aldrig skillnaden, inte mycket i alla fall.
I skolan blev jag därför tjejen som försökte vara med både pojkarna och flickorna och rubbade den där ordningen som det alltid verkade handla om.

En gång i årskurs två så var alla flickorna igång med en riktigt typisk tjejlek, nämligen häst och ryttarinna. De som var ryttarinnor borstade den (tydligen) vita hästens (tydligen) glittrande man och lärde hästarna att gå fint, alltså dressyr.
Jag hade en kompis som hette Cathrine. Cathrine var ganska grabbig av sig. Hon hade nog inte heller hört så mycket om könsfördelning från sina föräldrar, för hon förstod inte varför pojkarna inte också kunde vara hästar, eller ryttare. Vidare så förstod hon inte varför inte hästarna fick galoppera. Hon ville hellre leka med pojkarna, men det gick ju inte enligt dom, för vi bar ju på farliga tjejbaciller.

Det var då som vi hittade ett fält bredvid skolgården med små runda buskar här och där.
Där förvandlades vi till sabeltandade vita tigrar, byggde bo i buskarna och sprang så fort vi kunde över fältet. Där fick vi galoppera och slapp ha en man som glittrade. När maten tog slut bestämde vi oss för att äta en häst. Vi var ju smidiga tigrar så vi smög oss på flickorna på gården och berättade att vi minsann skulle äta en av deras hästar. Först suckade de, vi förstörde ju deras perfekta lek, men av någon anledning så gick de med på att vi fick äta en häst. Vi var ju vilda djur, det gick inte att ändra på. Vi sade ”rooaaarr”, hästen, som var en flicka som hette Annika som blev lovad att få bli ryttarinna sedan istället, sade ”åhnej hjälp hjälp”. Sedan åt vi, blev mätta och galopperade hemåt igen, in bland buskarna.

När rasten nästan var slut kom fröken springandes mot oss och hojtade nervöst åt oss att vi var tvungna att komma tillbaka eftersom vi var utanför skolans område. Vi sade förlåt och följde med henne. Väl på skolgården väntade en annan fröken på oss. Dessa två bad oss att sätta oss ned på sandlådan och lyssna noga på vad de hade att säga, för nu var de oroliga för oss och vad vi egentligen höll på med.
Därefter berättade de hur opassande vår lek hade varit.
Jag försökte förklara för dem att det bara hade varit en lek och att vi faktiskt inte hade ätit upp Annika. Jag sade att hon hade blivit en ryttarinna istället och mådde jättebra och att det kunde dom se om dom bara gick in i klassrummet. Fröknarna viftade bort mina ord och sade att det inte gällde det riktigt. Dom sade att det hade varit dumt av oss och att vi skulle be om ursäkt till Annika, men mer än så ville dom inte gå in på det. Så, vad ville dom då? Jag och Cathrine var förvirrade.
Cathrine frågade om dom hade blivit arga för att vi hade varit utanför skolområdet, men det var tydligen inte där skon klämde heller.
Sedan kom det:

”Det hade varit bättre om ni lekte häst med de andra flickorna. Eller hoppat hopprep kanske?”
Varken jag eller Cathrine förstod vad dom menade. Tyckte hon att det var för våldsamt? Men... vi hade ju inte rört någon! Pojkarna fick alltså knuffa ner varandra från höga berg, brottas och boxas, men jag och Cathrine fick inte låtsas vara sabeltandade vita tigrar? Det var inte ens delen då vi hade ätit upp en häst som oroade fröknarna, utan att vi hade valt att avvika från häst och ryttarinna-leken, och inte ville hoppa hopprep. Eftersom vi avvek från normen blev de oroliga för vår framtid.

Det blev aldrig något föräldrasamtal angående det hela och tur var väl det. Min mor och far hade stått som frågetecken och inte förstått vad tigrar någonsin hade gjort världen för ont. Hade fröknarna berättat att vi hade ätit en häst, ja då hade dom väl reagerat lite grann, även om det också var ganska så harmlöst. Sedan hade min konservativa farmor förklarat för pappa, och pappa hade sagt ”Jaså...” medan mamma hade blivit sur på farmor som är för konservativ och fokuserad på genusskillnader. Allt som blev kvar att diskussionen/tillrättavisningen från den där dagen på skolgården var två förvirrade andra-klassare som aldrig mer vågade vara sabeltandade vita tigrar. Däremot blev dessa två flickor ändå aldrig helt integrerade i de flickiga lekarna, det bara gick inte. Efterhand kom fler och fler tillfällen där pojkarna och flickorna lekte sida vid sida, och då fick man vara nästan vad man ville. De situtionella genusskillnaderna fortsatte, men gränserna var mer flytande än tidigare. Min teori om detta är att ju äldre vi blev, desto mindre blandade sig fröknarna i det hela. Dessutom fanns det mer män runt oss ju äldre vi blev, i och med fritidsgården och i och med extrapersonal på skolgården.
Men sabeltandade vita tigrar var för alltid förstört.

Att två lågstadielärare brister så grovt i sin pedagogik, och att våra föräldrar utan någon som helst pedagogisk utbildning klarar pedagogiken bättre, säger ett och annat om hur djupt rotat detta med genusskillnader är, vilket hårt grepp det har om oss. Vi vet bättre som pedagoger, vi vet att barnet har rätt att utvecklas nästan som det vill, och ändå är vi där och petar då det gäller pojke/flicka-lekar och färg på kläderna och ”rätt” uppförande beroende på genus. Jag hade absolut fel i att leka utanför skolområdet, och kanske behövs det en läxa eller så om hur illa det kan ses att äta upp sina vänner – även om dom är hästar med glittrande man – men jag hade all rätt att välja bort att vara häst eller ryttarinna.

Jag och Cathrine såg oss som flickor, men på ett hälsosamt sätt. Vi var flickor som kunde allt.
Att hämma denna känsla är att begränsa något bra.
Nyckeln till ett jämlikt samhälle ligger hos oss vuxna, att lära barnen.
Bara vi kan välja att påverka... eller att vara pedagogiska nog att låta bli.

Open your god damn eyes and...

Some nights my brain works better in English. This is one of those nights. Call me whatever, I don't mind, but this is true. It switches to English when I'm too exhausted to think straight. Anyway.

I'm in limbo.
I'm in that awful place called limbo where nothing seems to work. This has nothing to do with negativity however. I'm not being negative for the sake of it, I'm actually looking at life rather positive. It's just that some days, some weeks and even some whole months can be rather... painful.
I'm in love with my studies, I love my friends, I really like being with my man. I just don't see a future anywhere. This, some people claim, is healthy. This is living now and not for tomorrow.
I agree.
However, with no future, there can be difficulties knowing what to fight for. That's where I stand. I stand in love with life but with no energy to pass that love on to tomorrow. So I wake up late, cancel every plan I have made, and I keep to myself, studying away. I have coffee with friends every now and then, but people say they don't fully recognize me. I'm too weak, tired and silent to be me.
I agree.
There is no energy for tomorrow, for the future plans I always love to make.
Maybe it's the weather, maybe I just have a cold, or a virus clinging on for dear life? Maybe I'm not used to life being just good? Maybe I'm struggling with learning to just live and not try to fix things? I don't know. All I know is that I feel lonely and with no energy.

Argh this sounds stupid. I sound like I'm about to give in and just go into hibernation mode. That's not it!
I'm... rambling. Yes. No! I'm actually trying to say something here, it's just very difficult to do so. One thing is clear, though.
I'm tired of giving without recieving. This doesn't go for everyone I know, please don't read too much into it, this is probably not about you in particular. This probably goes for the people I wish read my blog because they are supposed to love me, but doesn't read it at all. I think this is for them. There are a few out there who should unconditionally love and support me, who really doesn't. I've been fooling myself, trying to make up excuses for their behaviour since I love them so much... but excuses can only take me so far and now I'm tired, sad and exhausted. I give my life for these souls each and every day. I used to be egoistic, I know that, but I have learned a lot lately about other ways of looking at life, and I have changed..! But what about them? How can I not be worth changing at least a bit for? You're all like echoes without originality. You repeat so that you don't have to come up with something by yourself. You have more important things to do than to give your friend some love, huh? For the most part I can take it. For some dark moments here and there... it just doesn't cut it. I'm worth more. I am worth more.

I know I want you all in my life and therefore I keep fighting, lowering my head, catching the bullets that singes my palm.
I know what I want but I still question...
What's in it for me?

Why are the kind words of love and gratitude so hard to pronounce?
I'm a good person.
For the love of whatever you hold dear... Open your god damn eyes and see me before I'm gone.